Jag kan inte låta bli att skriva om veckans stora debatt på Konstfack i Stockholm. Det säger så mycket om människors drivkrafter och vem man vill vara – och bli. Om en stund kommer det handla om reseindustrin. 

Men jag måste först lägga ut texten lite om den stora debatten.

Stormen på Konstfack handlar alltså ett rum som kallas Vita havet, ett vackert stort rum som man har utställningar i och samlas för upprop och fest. 

Stora rum är magiska, det är ingen slump att kyrkor och moskéer har valv, högt i tak och rymd. Nu finns det en grupp på Konstfack som vill döpa om rummet till Havet eftersom ordet vitt ger associationer till rasism och förtryck. 

Konstfack är en skola för människor från medel- och överklassen med konstnärliga ambitioner. Gruppen som vill döpa om rummet heter Brown Island. Igår ville programledarna i Nordegren och Epstein att de skulle uttala sig i P1, men gruppen lät meddela att “de inte gör media”. 

Det är stor humor. Och lite sorgligt. 

Jag menar, söker man sig till en konstskola och drömmer om framgång och uppskattning så kan det bara gå åt helvete. Konsten styrs nämligen av ett antal oskrivna lagar och när tillräckligt många fattat grejen ändras lagarna. Det har inte konstprofessor Sara Kristoffersson upptäckt när hon argumenterar mot att att Vita havet ska byta namn. 2021 är det viktigare att vara mot strukturell rasism än att bevara traditioner. Och ifrågasätter man denna sanning är man rökt omedelbart. Det är därför som 44 av professors kollegor på skolan har ställt sig bakom Brown Islands idéer. De är rädda för att bli anklagade för att vara mossiga rasister. 

Jag tänker, varför söker man sig till en konstskola? Jag är övertygad om att man har ett hål i bröstet som ska fyllas av konstnärlig bekräftelse. Man vill nå självförverkligande.

Jag har själv skrivit två romaner och det gjorde jag inte för att jag ville berätta en historia utan för att få lov att kalla mig författare. Det var det viktigaste. Andra skulle titta på mig och säga: där kommer en författare. 

Blev hålet i min själ mindre efter detta? Ja, en smula, men sen växer det igen.

Det är ännu värre att vara konstnär. Hålet är större och lidandet och orättvisorna institualiserade. Jag menar för att bli godkänd som konstnär ska ett gäng grindvakter göra tummen upp. Och plötsligt kan de ändra sig och då är man lika ute som när man började. Det är samma sak om du vill bli skådespelare. Det kan du aldrig bli på egen hand. Det behövs alltid en regissör eller något liknande.

Att i detta klimat tro på en ordning utan fördomar och godtryck är ytterst naivt. Rättvisa och konstnärlig framgång är kanske det största motsatsparet någonsin.

Det är precis tvärtom i reseindustrin. 

Människor söker sig inte till denna bransch för att de har ett hål i själen. De söker sig dit för att det är en kul miljö, man möter ofta glada människor och framgången är mätbar. Bygger du ett snyggt hotell vill många bo där. Anställer du schysst personal blir gästerna nöjda och ja, framgången rullar på. 

Det är samma logik i exempelvis vården och sportens värld.

Att vara del av en varm framgångsvåg fyller människor med glädje, ja med lycka faktiskt. Trots att man i detta inte söker självförverkligande uppstår det ändå i reseindustrin. 

Det är kanske inte lika mycket prestige som i konsten. Men man kan inte få allt. 

Jag har arbetat med en mängd olika branscher under min tid som journalist. Konst, sport, nöje, reklam, politik, medier och nu resor. Utan tvivel är det absolut bäst stämning och uppförandekod där jag är nu. Det är jag tacksam för.    

***

Idag lovar DN: “På våra premiumformat (stora annonser på förstasidan, ”takeovers” på sajten etc) publicerar vi inte annonser från aktörer som har huvuddelen av sina inkomster från fossilindustrin.” 

Jag tolkar detta som att SAS och Norwegian inte ska få annonsera i DN, men tidningens utvecklingschef Martin Jönsson lovar att så inte är fallet. Jag vet inte riktigt vad en “fossilannons” är, men jag tippar att det har något med miljön att göra. 

Eftersom detta är en stor grej på DN tycker jag precis som förra veckan att man ska börja med att lägga ner sin pappersupplaga. Nästa logiska steg borde vara att man slutade att flyga när man gör reportage och intervjuer. Stjärnreportern Björn af Kleen borde ta båten när han ska till New York nästa gång. Och min kompis på DN den utmärkta reportern Henrik Brandão Jönsson kan väl cykla nästa gång han ska åka från Rio Janeiro till São Paulo. 

Jag tycker alltid att man ska kratta framför sin egen dörr före man kastar sten på grannar.

***

Att tack nej till pengar är det fler som gör. Att vid midnatt köpa en hotellsvit 

på Stureplan för en bunt tusenlappar är idag praktiskt taget omöjligt. Det var länge sedan hotellen slutade med kontanthantering och nu har även min favoritkrog Riche slutat att ta emot cash. Riche är franska och betyder rik, detta var de nyrikas ställe på nittonhundratalet. Man kan tycka att krogen inte lever upp till sitt namn när de nu vägrar sedlar, men ja, det är tidens melodi. 

***

Och med dessa ord lämnar jag över till min Wild & Crazy-krönika.