Ödmjukhet. Jag hittar inget bättre ord än detta inför mitt möte med Christian Clemens, vd på Stockholmsmässan, och min och medias inspektion av det nya fältsjukhuset i den 320 meter långa utställningshallen i Älvsjö. 

Precis när jag skriver detta kommer beskedet att hallen inte ska utnyttjas av corona-patienter utan av andra. 

Men vad vet vi? 

Det kan ändras igen och nu finns det i alla fall kapacitet att ta emot fler svårt sjuka patienter i vården i Stockholm. 

Att stiga in i en sal på mässgolvet och se tio tomma sängar och veta att de har en toalett att dela på var fasansfullt. Väggarna är av gips och högre upp av svart tyg. Det kommer aldrig att vara knäpptyst i denna sal.

Jag pratade med min fru som är barnmorska och följaktligen också sjuksköterska om antalet toaletter och hon förklarade att de flesta svårt sjuka inte kan gå på toaletten själva även om de får hjälp. De kommer att ligga i sina sängar hela tiden.

Det finns i alla fall syrgas till alla och ventilation i taket på fältsjukhuset. Hela området vid östra ingången på mässan är inhägnat och mitt och medias besök i måndags lär vara det sista av utomstående. Skulle man få en anhörig som hamnar här så kan det vara bra att ha tagit ett farväl innan det är försent. 

När jag skriver detta hör jag på tv att tre läkare och två sjuksköterskor vårdas på intensiven för corona. Jag vill ringa min fru och be henne att stanna hemma från jobbet på förlossningen, men det kan jag förstås inte göra.

Men att i detta läge kräva ett slutdatum för insatserna mot corona som flera i näringslivet gjorde förra veckan för att rädda jobb och företag är, ja mycket naivt. Jag vet att många som nu blir arbetslösa och går i konkurs kommer att bli deprimerade och förtvivlade och ja, ännu värre saker. 

Men i valet mellan någon form av liv och inget liv alls så är valet det första. Pengar kan återskapas och arbeten och företag kommer att återuppstå, men de människor som nu lämnar oss kommer aldrig att komma tillbaka. 

Och ja, säger vi att alla människor är lika mycket värda måste vi kämpa för att alla människor ska överleva och få ett anständigt liv och i de fall det krävs ett anständigt slut. 

Att Stockholmsmässan drar sitt strå till stacken är uppenbart. Att Skistar stänger sina anläggningar är också en insats värd respekt. Det är bättre att göra något sent än att inte göra någonting alls. 

I min roll som chefredaktör på Travel News ingår att alltid att försvara reseindustrin. Jag vill se fler flygplan i luften än någon annan och varje gång någon bor på hotell blir jag glad. 

Men det får aldrig ske till priset av människors hälsa och liv. 

Överger vi det har inget kvar. 

Följaktligen måste vi visa ödmjukhet, både mot vår egen frustration över sakernas tillstånd och allt annat. Ödmjukhet visar att vi är människor. I botten på varje kärleksrelation finns ödmjukheten. 

Utan den är vi ingenting.