Idag fyller min favoritkrog Riche 125 år. Jag bestämde mig för att bli stamgäst här för 15 år sedan. Då arbetade jag som redaktör på DN:s fredagsbilaga På Stan och var ansvarig för den stora drakens krogbevakning. Jag startade Krogkommissionen och Gulddraken och besökte varje vecka ett gäng nya restauranger. Efter några års hårt slit fick jag ett nytt arbete som chefredaktör på media- och reklamtidningen Resumé. Denna näring utgår från Stureplan i Stockholm och följaktligen bestämde jag mig för att äta alla mina luncher på Riche.

Med tiden öppnade Riche även för frukost så då började jag dricka mitt frukostkaffe här.  Och ja, Riche stänger vid 02 och det har hänt många, många gånger att jag varit med även då. Riche är helt enkelt en krog som kan tillfredsställa många olika behov. Att komma in på en krog och mötas av många bekanta ansikten både bland personal och gäster är en närmast berusande känsla. Att känna sig välkommen är oavsett var det sker en nåd.

När jag slutade på Resumé tänkte jag att nu är denna era slut.

Men efter några månader blev jag uppringd av Leif Månsson som är hovmästare på Riche. Han undrade var jag höll hus och sa att mitt stambord nummer 14 väntade på mig.

Sedan detta samtal har jag varit Riche ännu mer trogen. Självfallet är det faktum att jag får bra service viktigt, men det räcker inte för att behålla mig som gäst.

Det bästa är att Riche är under ständig förändring. Några gånger per år byts konsten på väggarna ut. Menyn uppdateras då och då. Hamburgaren smakar inte likadant som när jag började gå hit. Veckans vegetariska är min nya favorit. Här hittar du ofta den vackraste rätten.

Även gästerna har uppdaterats under min tid.

När jag började gå hit var det 90 procent män på lunchen. Idag är det 60/40. På frukosten är det ofta 70 procent kvinnor.

Riche är en mötesplats. Jag kan komma hit och mötas av människor som jag har känt i tjugo år. Men jag kan också mötas av nya människor som jag vill känna i tjugo år.

Riche är även en scen. Det är här du vill synas och det här du vill spana in vem Henrik Schyffert och Josephine Bornebusch äter lunch med. (Svar: en dator.) Vem får det bästa bordet och vem blir placerad i baren? Det senare kan vara det bästa om du vill ha perfekt överblick. Jag älskar att gå hit med vänner från vischan (jag är från Skåne) och peka ut kreti och pleti.

Jag trivs ännu bättre på den lilla uteserveringen när våren gör entré med ett glas skumpa. Att sitta på första parkett på Birger Jarlsgatan och se hela världen passera är en overklig känsla. Stockholm är både en internationell storstad och en intim småstad.

Att vara stamgäst på Riche är ett äventyr. Det är lite som att hoppa fallskärm och vara säker på att någon tar emot en när jag landar.

Med åren blir alla lyckliga ögonblick här på Riche som ett långt pärlhalsband. Det finns något poetiskt i att detta pärlhalsband redan är äldre än jag någonsin kommer bli. Och att detta huvudstadens smycke kommer att överleva mig och alla andra som deltar i 125–årskalaset i kväll. Jag tänker mig Riche som en av de äldsta och vackraste ekarna i Humlegården. Den har sett storheter som August Strindberg och Astrid Lindgren passera och vet att detta är bara början. Mot evigheten.

Grattis Riche.