Befinner mig på en rundresa i Malaysia. Skriver dagbok om vad som händer på färden varje dag i vår systertidning RES, men nu tänkte jag komma med några observationer som höjer sig över mina dagliga noteringar.
Jag börjar med känslan som alltid slår mig när jag är utomlands och det är att Sverige är ett mycket litet land. Alltså, vi har några företag som folk känner till: H&M, Ikea och nu Spotify. Och vi har träffat en taxichaufför som beundrar Zlatan, men sen är det blankt.
Inte en enda människa har pratat om att vi bränner Koranen i Sverige varje vecka utanför olika ambassader.
Här i Malaysia är sjuttio procent av befolkningen muslimer, men vi har besökt en stor mängd buddhistiska tempel och vår guide Rodney är kristen. Han är lite som en bandspelare med många långa färdiga svar, men när jag ställer frågor om var han går och äter middag med sin fru är det som fånga en tvål. Helt omöjligt. Det är oklart om han ens har en fru. Han började som guide vid 19 års ålder och nu är han 64. Det känns som om vi är hans två första svenska turister. Och nu är jag framme vid poäng 1: svenskar må vara världens mest resande folk, men vi är ändå bara en liten smula i den stora turistkakan.
När jag frågar hotellcheferna vi träffar på vägen så pratar de mest om gäster från Storbritannien och Singapore. De saknar turisterna från Kina som inte riktigt är tillbaka efter pandemin. Och spår att det blir ett stort skifte snart. Gruppresornas tid är förbi och snart är det FIT som gäller, alltså Free Independent Tourists. Och då gäller det att ha hotellprodukter som kan matcha dessa behov. Och när jag tittar på de bästa hotellen så är det personliga femstjärniga boutiquehotell som är allra hetast.
Jag har sett flera hotell som kvalar in på min topp tio lista över världens bästa hotell. Och då ska ni veta att jag titta på nya och gamla hotell i egenskap av chefredaktör på Nordens största affärstidning som bevakar reseindustrin flera gånger i veckan och blir sällan jätteimponerad. Det mesta i Sverige är slätstruket. Tråkigt, men med det sagt inte dåligt. Bara trist och förutsägbart. I Malaysia vill man slå världen med häpnad. Och ja, man lyckas i alla fall med mig.
Spaning två. Megacities är sällan så kul. Vi har besökt Singapore och Kuala Lumpur. I den första staden bor det sex miljoner människor, i den andra åtta miljoner. Här i Asien färdas alla i bil eller på en motorcykel. Det innebär att var man än ska ta sig måste man åka bil i minst 20 minuter och överallt är det motorvägar som trots att de har fem filer i varje riktning korkar igen. Nu är vi i Georgetown på ön Penang, det bor drygt en miljon i stan och i stadskärnan betydligt färre. Centrum har blivit klassat som världsarv av Unesco och det innebär att man inte får riva de små shop houses som finns över allt. Husen är två och ibland tre våningar höga och ger staden en oerhört mysig känsla. Visst finns det riktigt höga hus, men de omger centrum utan att dominera fullständigt. Det är kul att gå omkring och efter några dagar orienterar man sig runt utan att stirra ner i Google Maps. Som gäst kan du bli en del av staden, detta tror jag är den innersta känslan i all turism. Man vill inte vara en betraktare som turist utan en deltagare.
Och nu är vi framme vid min tredje poäng som jag var inne på tidigare. Malaysia är inte en muslimisk stat som hatar svenskar. Många vi pratar poängterar att Malaysia inte är en monokultur. Influenser från Kina, Indien, England, Frankrike och Tyskland är en del av landets DNA sedan århundraden. De olika befolkningsgrupperna lever parallellt och då och då uppstår nya grupper när kinesiska män gifter sig med vackra kvinnor från Malaysia. Det finns en generositet här som är häftig, men det finns gränser för allt och kan man inte acceptera detta bör man inte komma hit. Följaktligen, den bulkturism som präglar många resorts runt Medelhavet kommer inte att komma hit.
Och med dessa rader snabbt nedskrivna på rum 326 på Eastern Oriental Hotel strax före mitt möte med Ooi Chok Yan, vd på Visit Penang vill jag önskar alla läsare av Travel News en riktigt skön helg. Vi hörs igen på måndag.
PS: Bilden är från Majestic i Kuala Lumpur, ett hotell inte helt olikt Eastern Oriental.
