Dagens Nyheter har dragit i gång en stor granskning av den svenska tågtrafiken. Den innehåller få nyheter för dem som läser Travel News tågexperts Mats Nybloms analyser. Men är likväl klargörande. Att tågtrafiken ökar på räls som borde underhållas mer är kärnan i artiklarna. I valet mellan att transportera så många som möjligt så billigt som möjligt eller att dra in några miljarder till statskassan så väljer alla regeringar de senaste 40 åren det senaste. Ansvaret för tågtrafiken ligger på en rad olika företag och verk. SJ, Trafikverket, Jernhusen och pendeltågen tänker aldrig på något större än sitt eget fögderi. Det är därför som Jernhusen säljer marken där man kunde ta bort is och serva tågen vintertid till det som ska bli Mall of Scandinavia och Strawberry Arena. Kortsiktigt rätt när pengarna till finansministern ska in.
Att det saknas någon i regeringen med ansvar för helheten i transportsystemet är en gammal sanning. Infrastrukturminister Anders Carlson har inte mycket att säga till om när det är finansminister Elisabeth Svantesson som håller i plånboken. Det är samma sak när det gäller flygtrafiken. Statliga flygplatsbolaget Swedavia är mer intresserad av att sälja parfym och parkeringsplatser än att passagerarna på Arlanda ska komma snabbt till gate och vidare ut i världen. På de olika verken och företagen sitter det ett gäng överbetalda chefer som redovisar sina resultat som om de vore börsbolag och inte i allmänhetens tjänst. Läs gärna mer om detta i Andreas Cervenkas böcker om svensk ekonomi.
Nu till ett annat ämne. Min vän Ann Heberlein har skrivit en lång artikel om turisterna i Sverige. Jag citerar: “Den största konfliktytan mot turismen är dock inte av praktisk art utan rent existentiell. Som Irini Promboni på Naxos uppgivet säger till Sveriges radio: ‘Vi börjar känna oss som främlingar här.’
Anpassningen till turismen skapar känslor av alienation hos lokalbefolkningen, som om det som är mitt hem mest tjänar som en tillrättalagd kuliss för andras drömmar – och hur ska min vardag kunna rymmas i andras drömmar?”
Suck.
Har man inga problem så skapar man dem.
Jag befinner mig på resande fot i Sverige (läs gärna min resedagbok här) och hör varje dag tyska, danska, holländska och engelska när jag rör mig i landskapet och simmar i hotellets pooler. Det är en befriande härlig känsla. Turismen i Sverige funkar och lockar hit våra grannar. Hotellen kan tack vare den svaga svenska kronan ta anständigt betalt för sina tjänster och unga människor får ett jobb där de möts av leenden och respekt. Turismen i Sverige utgör knappt 2 procent av landets BNP. Ingenting om vi jämför med svenskarnas stora turistländer: Spanien, Grekland och Turkiet. Där kan man prata om en invasion, här är våra utländska semestergäster bara en krusning på ytan.
Men det faktum att svenskarna inte längre är världens herrar moraliskt och ekonomiskt gör något med självbilden. Vi är inte längre världens mest moderna folk utan ganska mycket som alla andra. Sverige har blivit en nation i samma division som Belgien, Danmark och Portugal ett lydrike under USA och EU. Vår svaga krona får våra tillfälliga besökare att öppna plånboken, inte bara vid resor utan även vid shopping.
Heberlein skriver: “Det gör mig oväntat ilsken: danskarna och tyskarna som fyndar i svenska butiker får mig att känna mig fattig och underlägsen, och den känslan är grogrund för mindre vackra attityder.”
På slutet av artikeln mildras dock kritiken en smula. Men känslan av att ha blivit en förlorare av gäster finns kvar.
Jag däremot känner mig befriad från ett ok. Vi är inte bättre än turkar och greker. Vi har samma möjligheter och utmaningar som alla andra. Tänk så olika man reagerar på turism.
Nu tar vi helg och hörs igen på måndag i Travel News nyhetsbrev.
