Har befunnit mig på resande fot sedan i söndags. Flög först ner till Köpenhamn och checkade in på SAS Radisson Collection. Alltså världens mest berömda SAS hotell. Det är som alla vet ritat av Danmarks mest kända arkitekt Arne Jacobsen. Han har gjort allt från fasadens utsida ner till bestick och dörrhandtag. Det finns ett rum kvar som är i originalskick. Dubbelrum 606 har två (2) badrum, det mina vänner är äkta lyx. Foajen ser ganska mycket ut som den gjorde vid invigningen 1955 med gott om svanen- och äggetfåtöljer. Dock har man tagit bort att resenärer förr i tiden kunde checka in sitt bagage i foajen och sedan hämta ut väskorna på JFK i New York.

”Jag har väl nämnt att han var en mästare på att skapa rafflande historier…”

SAS hotellet har en speciell plats i min familjs historia. Min farbror Ib Henrik Cavling var under stora delar av 1900-talet Danmarks mest lästa författare. Tyvärr var hans rappa kärleksromaner inte så fint sedda i det högkulturella Danmark så de kom aldrig in på landets bibliotek. Men min farbror tjänade ändå så mycket pengar på sitt skrivande att han kunde bo i Monaco och köra runt i en Rolls Royce med monegaskiska registreringsskyltar. Väl på rivieran blev han vän med bland annat Winston Churchill. Under studietiden i München på trettiotalet var min farbror på samma restaurang som en viss Adolf Hitler. Jag har väl nämnt att han var en mästare på att skapa rafflande historier…

När han skulle lansera en ny bok, vilket skedde flera gånger per år, tog han sin bil och körde upp till Drottningens by och checkade in på SAS-hotellet. Sen satt han i toppbaren och höll hov för journalisterna.

Det är ett arv som jag förstås vill verka i och utveckla. På samma sätt som Radisson vill förvalta SAS hotellets arv. Jag tycker Radisson har lyckats bra. Vårt rum 1911 är en magisk dröm med svindlande utsikt över stora delar av Köpenhamn, Kastrup, Öresund och västra Skåne. Takhöjden är inte den högsta och det är ganska trångt i det lilla hörnrummet, men ändå en mycket häftig hotellupplevelse. Att tänka på att min farbror troligen var i samma rum för 70 år sedan gör förstås inte känslan sämre. Jag kan verkligen rekommendera rum 1911 om ni ska bo på SAS hotellet i Köpenhamn någon gång i framtiden.

På måndag fortsatte vi (jag och min älskade fru Anna) till Helsingborg och invigningen av utställningen H22. Helsingborg är en stad i nordvästra Skåne med ungefär 150 000 invånare. Stadens borgare älskar att sitta på höga hästar. Man har sedan länge både en symfoniorkester och en stadsteater. Det var på den senare som Ingmar Bergman fick sitt första direktörsjobb.

På senare år har staden också fått ett gigantiskt kultur- och konstmuseum och förstås en stor arena. Pengarna kommer från en Henry Dunker. Det var han som startade Tretorn. När han dog blev det en fond som ska användas till nya hus, men inte till driften.

Just nu planerar staden ett stort badland i den gamla oceanhamnen. Där finns redan en ny stadsdel och självfallet ett nytt Scandic-hotell med knapp tvåhundra rum. På andra sidan hamnen där ”norra” Helsingborg börjar finns Petter Stordalens nya hotell Clarion Sea U med lika många rum. Och mellan dessa två hotell ligger Elite Plaza som länge var Sveriges mest lönsamma affärshotell. Men jag tvivlar på att de kan hålla upp RevPar när kapaciteten på hotellmarknaden ökar med 30-40 procent på något år.

”Självförtroendet är närmast amerikanskt”

Men det är häftigt att Helsingborg vill satsa. Självförtroendet är närmast amerikanskt. Vi går en tur med stadsträdgårdsmästaren Martin Hadmyr i den nya stadsdelen Oceanhamnen. Han berättar stolt att den vackra hängbron från stationen till det nya området har man konstruerat och byggt själv. Till STOR skillnad från Stockholm som har köpt sin nya guldbro på postorder från Kina…

Dock har Helsingborg inte fått upp vettiga skyltar på stationen till den nya stadsdelen så det är lätt att gå vilse. Man kan förstås ta en taxi, men det kostar 300 kronor och då måste man köra runt det gigantiska terminalområdet som leder fram till färjorna.

Jag kommer att återkomma till H22 nästa vecka med en längre rapport. Då får ni veta allt om det nya Scandichotellet, vilka kläder kronprinsessan hade när hon invigde utställningen och varför jag tror att H22 inte blir en internationell turistmagnet. (Man har inte byggt ett eiffeltorn…)

Flög upp och ner med SAS. På Arlanda var det en knapp timmes kö i säkerhetskontrollen och därefter var planet ner en timme försenat. Dörr till dörr tog resan alltså sex timmar…

På Kastrup tog säkerhetskön knappt 20 minuter. Planet upp till Stockholm var i tid. Bägge gångerna var kabinen fullsatt till bristningsgränsen.

Alla jag träffar vill prata om situationen på Arlanda och vad som ska hända med SAS. Det är kul att Travel News bevakningsområde just nu angår alla. I veckan fick jag vara med och uttala mig i SVT:s morgonstudion angående kökaoset på världens flygplatser.

Det märks att det är en valrörelse på gång när oppositionen jagar justitiemininster Morgan Johansson i frågan om köerna på Arlanda, som om han skulle kunna göra något åt det. Problemet sitter betydligt djupare än så.

Swedavias uppdrag är att tjäna pengar på flyget. Inte att serva flygindustrin och dess kunder. Hade man tänkt mer på det senare skulle många av de problem vi ser nu aldrig uppstått.

Landade i Stockholm igår och körde Travel News Premium Talks på Sheratons hörna. Jag intervjuade slottsfogden Magnus Nilsson inför en skara som närmast kan liknas vid ett vd-nätverk för reseindustrin. Slottsfogden är den i särklass mest avspända personen som jag träffat som arbetar på Hovstaterna. Han är uppfylld av uppgiften inte av positionen nära kungen. Hans jobb är att skapa en balans mellan de 300 personer som bor på Djurgården och de 15 miljoner människor som besöker kungens ö varje år. Slottsfogden var mycket nöjd med Folke Bernadottes bro som Djurgårdsförvaltningen byggde och till stor del betalade för några år sedan. Prislappen landade på 50 miljoner.

Men nu vill han att det byggs ytterligare en bro bredvid den stora bron som går från Strandvägen till Djurgården. Man vill öka tillgängligheten. Att bygga en ny bro som både klarar både människor och fordon kostar minst 100 miljoner kronor. Troligen det dubbla.

Detta tycker slottsfogden att Stockholms stad ska betala. Jag kan hålla med.

Och vore jag lokalpolitiker i huvudstaden skulle jag göra detta till ett vallöfte.

En ytterligare Djurgårdsbro skulle kunna bli en lika het fråga som skapandet av Montelius väg på Mariaberget en gång var. Nu i efterhand kan vi konstatera att Montelius väg är en av de mest älskade platserna i Stockholm. Och att den politiker som var mot detta inte längre har en röst i stadens parlament.

Det var några av mina intryck av arbetsvecka 22. På måndag är det nationaldag och då tar Travel News ledigt och hyllar statschefen och hans familj. Ha nu en skön långhelg så hörs vi snart igen!