Direktören heter Christer Fogelmarck och hans vackra arbetsrum är från 1700-talet. Väggmålningar nästan lika fina som de som finns på Stockholms slott. Det finns något mycket filmiskt i att vara direktör på ett nöjesfält. Det är liksom inte på riktigt att en varje arbetsdag får åka hur mycket karusell en vill. Eller att någon, alltså Christer, får bra betalt, för att göra detta. En långfilm om hur livet som tivolidirektör var förr i tiden är i princip färdig. Premiär till juldagen 2018, om allt går som det ska.

Här kommer röran. I början på 1900-talet fanns det nämligen två nöjesparker bredvid varandra på Djurgården. Det vänstra tivolit, från Slussen sett, drevs av familjen Nilsson och det högra av familjen Lindgren. De två familjerna avskydde förstås varandra.

Det gamla nöjesfältet som i dag är parkeringsplats.

Förr var vid 1900-talets mitt. Men i smyg träffades unge herr John Lindgren och unga fröken Ninni Nilsson och hemlig, förbjuden kärlek uppstod. Det är denna romans som långfilmen som just nu håller på att spelas in handlar om. Det låter lite smetigt, men det kanske funkar.

Min tro är att all stor konst balanserar på randen till pekoral. Det viktiga är att inte trilla ner. Konstnärer som inte vågar söka sig till de stora känslorna blir oftast tråkiga.

Men nu är vi långt från direktören för det hele.

Christer berättade ovan historia för mig för att han vill bygga tivoli på parkeringsplatsen utanför Gröna Lund. Här låg tidigare familjen Nilssons tivoli. Det revs och blev parkeringsplats när Ninni och John gifte sig. Den mesta marken på Djurgården ägs av Kungliga Djurgårdsförvaltningen. Men Gröna Lund och de andra parkerna i direktörens pastorat ägs av syskonparet Johan och Helena Tidstrand. De är barnbarnsbarn till grundaren av hemmafixarkedjan Clas Ohlson. Syskonen Tidstrand köpte den spretiga koncernen för tretton år sedan och de har enligt direktören inga planer på att sälja. Målet är att skapa världens bästa nöjesparker.

Det är direktör Christers uppgift att förverkliga detta.

Tyvärr tar planprocesser av denna sort mellan fem och femton år att realisera. Speciellt på Kungliga Djurgården. En gång i tiden fanns det elefanter här. Det var när kungen var envåldshärskare och Djurgården var kungens “privata” jaktmark. Numera är Djurgården Sveriges viktigaste turistdestination med fler besökare än Kinesiska muren. Under tiden som den stora planprocessen pågår ska Gröna Lund byggas om på befintligt område. Den gamla radiobilsbanan ska bort och det mesta i närheten fram till Lustiga huset och bort mot Tyrol. Budgeten är 400 miljoner kronor. För detta får man en ny karusell i världsklass som är 700 meter lång. 2021 ska denna första ombyggnad vara klar. När parkeringsplatsen utanför blir tivoli är skrivet i stjärnorna. Men jag tror att det tar minst 10 år.

Jag har ett blandat förhållande till Gröna Lund. Mina barn älskar att åka karusell här och jag har sett många fantastiska konserter på stora scenen. Minns speciellt Imperiet 1988. Men samtidigt är ljudvolymen när det är fullsatt, typ 20 000 besökare en varm sommardag, overklig. Det dånar överallt. Samtidigt måste man vara ödmjuk inför att 1,7 miljoner besökare var här förra året. Levande människor är sällan tysta. Gröna Lund är en av de största motorerna i den svenska besöksnäringen. Säsongen har effektivt förlängts med ett mycket ambitiöst konsertprogram och öppet på Halloween. Förra året köpte 172 000 personer det Gröna Kortet som ger fri entré till alla konserter. I år har man höjt priset med 30 kronor till 270. Det tycker jag är ok.

Vad finns det mer att säga om Gröna Lund? Mycket förstås. Man kan jämför den privata verksamheten med Liseberg i Göteborg. I denna stad ägs det lokala tivolit av kommunen. Liseberg håller just nu på att bygga en ny karusell för 200 miljoner kronor och kommunen har anslagit svindlande 2 miljarder kronor för att bygga ett nytt hotell och vattenland i anslutning till tivolit. Jag tillhör dem som inte tycker att kommuner ska konkurrera med det privata näringslivet. Skattebetalarnas pengar ska gå till infrastruktur och sjuksystrarnas löner. Inte till vattenland och karuseller. Kalla mig gärna glädjedödare, men jag föredrar tivolin som drivs av giriga direktörer framför röstfiskande politiker.

***

GDPR måste vara djävulens påfund. Den enda anledningen att lämna EU. Som jag i övrigt älskar.

***

Snart kommer nästa nummer av Travel News magasin. Känns mycket bra.

***

Den första nominerade är Yasuragi.

Ni kan fortfarande skicka in nomineringar till Wilhelmina Skoghpris i kategorin banbrytare Q1 2018. Vi har tre nominerade fram till idag: Yasuragi renovering, Eataly och nya direktlinjen från Sthlm till Shanghai. Jag vill gärna ha förslag som sker bortom Stockholms innerstad. Att dela ut diplom till duktiga företag i reseindustrin är det absolut roligaste jag vet.

***

I veckan skrev vi om Egencias nya avtal med Telenor. Sådana nyheter vill vi ha fler av. Mejla mig när du får en ny stor kund. Det är en bra affärsnyhet och leder till fler kunder, enligt principen alla vill sitta på en fullsatt krog.

***

Utomhuset baren SUS, Stockholm under Stjärnorna, vid Brunkebergstorg är en underbar satsning vars framgång beror på en enda sak: vädret.

***

Jag ser fram emot Stureplansgruppens ny Bank Hotell. Bara det att jag nu kan cykla på gatan utanför och slippa byggbodar är stor befrielse.

***

När ni läser detta sitter jag i en hyrbil på väg söderut. Rapport i nästa fredagskrönika. Ha en skön helg.