Skriver dessa rader på en flygplats precis som förra veckans krönika. Denna gång är jag på Biarritz flygplats, en mysig historia med minimalt avstånd mellan allting. Har nu en veckas surfupplevelse i kroppen med den lilla researrangören Surfakademin. Verksamheten drivs sedan mitten av nittiotalet av två entusiaster, Peter Sahlberg och Jens Holmer. De är lika intresserade av att predika surfingens förlovade budskap som att tjäna pengar.
När jag intervjuade Peter för några år sedan sa han att de två drev verksamheten som en reklambyrå med Surfakademin som enda kund. Många researrangörer har mycket att lära av detta sätt att arbeta, men jag tror att även Surfakademin kan lära en del av elefanter som Ving och Apollo. Åtminstone om bolaget ska växa och bli mer företag och mindre frälsning. Målgruppen är 30 plus på Södermalm med hyfsad inkomst. Jag tillhörde denna grupp för 25 år sedan, men idag är jag en 55 plus pappa med adrenalinfyllda tonårskillar. Den yngsta sitter nu bredvid mig på flygplatsen och tittar på TikTok.
Men när han var i det salta vattnet för ett dygn sedan var han en fena på brädan. Det faktum att han tränar boxning fem dagar i veckan gör att han snabbt kommer upp på brädan, kan hålla balansen och rida på de mjuka vågorna som rullar in mot den kilometerlånga och 300-meter breda sandstranden. Vi började surfa tidigt på morgonen när de vanliga badgästerna fortfarande låg i sina sängar och hade semester. Jag försöker förstås att paddla efter honom och nästa våg, men det blir i 99 fall av 100 ett magplask. Att komma upp på brädan med en 90 kilos kropp som behöver minst 60 minuter för att springa en mil är nästintill omöjligt. Men det går med lite coaching och en perfekt tajmad putt från en av de baskiska tränarna. För min del blev det bara ett enda åk som kändes okej. Jag förstår känslan av att flyga fram över vågorna och kunna dansa runt på brädan, men inser samtidigt att detta tåg har gått för mig. Jens och Peter närmar sig min ålder, men deras kroppar är tunna som stickor och de flyger upp på brädan när vågen kommer och susar iväg. 30 års erfarenhet tar ut sin rätt.
Men det finns fler anledningar att resa med Surfakademin än att bemästra havet. Maten som det brokiga kollektivet äter i det magiska slottet är fantastiskt. Slottet som vi bor i är overkligt vackert och en perfekt fond när man vill lägga upp sköna bilder på Instagram. Det gör inget att elen går ibland, att det är extremt lyhört och att parkettgolvet knarrar, så är det i alla byggnader från 1700-talet. Jag får samma känsla av denna resa som när jag var på språkskola i England i tonåren. Nya vänskaper uppstår och hade jag varit mitt i målgruppen kan man både träffa sin blivande partner och få ett nytt jobb här. Eller bara få ett utökat kompisgäng. Surf är en religion med epicentrum i Costa Rica, Kalifornien och Baskien. Precis som kyrkan är även havet en väg till kunskap, upplevelser och ett sammanhang. Ibland är havet på gott humör och smeker medhårs, men nästa morgon är det motvind och hetsiga vindar som får Gud, förlåt havet att fyllas med vita gäss.
Den stora behållningen med denna resa har varit att tillbringa sju dygn med min son och göra något utvecklande tillsammans. Att vara förälder till snart vuxna barn innebär att jag får en roll som mittback i laget och han springer där framme och gör mål. Ju mindre jag lägger mig i, desto bättre. Men han ska veta att jag finns där bak någonstans om andra laget anfaller. Eller när planet snart ska gå och det är tid att lägga luren i fickan och gå ombord på SAS Airbus A320.
Med dessa ord tar vi helg och nästa vecka fortsätter äventyret med en bilsemester i Blekinge, Skåne och Köpenhamn. Rapport blir det förstås i nästa veckas fredagskrönika. Ha nu en skön helg så hörs vi på måndag morgon i nyhetsbrevet.
