Jag vill börja med ett förnekande. Travel News bedriver ingen häxjakt på SAS. Men jag kan konstatera att berättelser om hur det är att flyga med SAS och nyheter om SAS är högintressant för våra läsare. Liksom analyser av människor som kan mycket mer än undertecknad.
Jag brukar säga att hostar de inne på SAS så skriver vi en artikel om detta. Nu är det så att SAS har en konstant astmaattack och följaktligen skriver vi flera artiklar om dagen om bolaget.
I fredags hade jag förmånen att på plats studera hur SAS sköter sin kundrelationer. Jag var inbokad på en resa från Barcelona till Stockholm vid lunch. Det var Royal Caribbeans PR byrå BCW som fixat in mig på denna hemresa. Travel News vd Nils Norberg var med på samma PR- och resebyråkryssning, men bokade sin flygbiljett själv vilket innebar ner och upp med Norwegian.
Hans plan skulle gå tre timmar efter mitt vilket gav en lunch i Barcelona. Jag åkte direkt från det nya skeppet Wonder of Seas till lufthamnen som man så poetiskt säger på danska.
Jag såg alltså fram emot en härlig fredagseftermiddag i Stockholm på Ricordis uteservering i Kungsträdgården. Brasseriegruppens senaste tillskott fyllde ett år och jag var lovad ett bord i solen.
”Några av mina medpassagerare förstod vart vinden blåste och köpte snabbt en biljett på Norwegian och åkte hem från terminal 2”
Två timmar före avgång var jag på flygplatsen och 45 minuter innan avgång stod jag i gate 52.
Där fick jag veta att vi skulle gå till gate 48.
Väl där satte jag mig på en stol och såg hur kön ringlade lång framför check in. Dörrar öppnades och människor gick i en lång glasgång ner mot den gulgröna Air Baltic-kärran. Där blev de stående en lång stund i stark sol. Några satte sig på golvet kunde jag se från min stol i den svala terminalen. Klockan 12.10 förstod jag att vi skulle bli försenade. En kvart senare meddelade personalen att planet var trasigt, men att det skulle vara fixat om två timmar.
Då var jag välkommen tillbaka till flygplanet.
Jag återvände till min hårda stol i baren, den enda platsen på hela flygplatsen där jag kunde få 220 volt till min slitna gamla dator. Behöver jag skriva att flygplatsens wifi får Arlandas att framstå som en dröm. Några av mina medpassagerare förstod vart vinden blåste och köpte snabbt en biljett på Norwegian och åkte hem från terminal 2.
Mitt drama utspelar sig i terminal 1.
Efter två timmar och några fler öl och torra mackor med pata negra gick jag tillbaka till gate 48. Nu var Baltic Air-kärran borta. Någon information på mejl eller SMS hade jag inte fått. Det pratades på i högtalarna, men inte ett ord om min avgång.
En kvinna som inte jobbade på SAS tog min biljett och efter ett tag fick jag veta att jag var ombokad. Ny avgång klockan 19. Med byte i Köpenhamn.
Och sen hemma i Stockholm efter midnatt.
”Min pall i baren blev inte mjukare av några glas cava, men jag har varit med om värre”
Fick ny kontakt med några medpassagerare.
De hade blivit uppmanade att hämta sina väskor vid rullband 12. Där hade de stått i två timmar. Sen hade de fått veta att deras bagage redan var på väg hem. De var nu tvungna att checka in igen. Med sin taxfree-sprit. Det hade inte varit okomplicerat…
Själv gick jag tillbaka till min plats i baren och lyssnade på Alex och Sigges podcast och Tomas Andersson Wijs podcast om Popsicle. Den första var en stark fyra och den andra en klen trea. Popstjärnor som beklagar brist på framgång är sällan jättekul.
Min pall i baren blev inte mjukare av några glas cava, men jag har varit med om värre.
Klockan 19 lyfte flygplanet. Denna gång en SAS-kärra med personal som pratade engelska. Kaptenen var en show- och dansman. Hans tal fick alla i kabinen att applådera. Jag satt på stol 6d.
I Köpenhamn fick vi gå ut ur flygplanet och efter en knapp timme kunde vi gå ombord igen. Då hamnade jag på stol 6b. Bredvid en trevlig dam som tillverkar våra sedlar. Hennes arbetsgivare utgick från Malta och ja de gör även USA:s sedlar. De senare är gjorda av linne. Vår svenska sedlar är producerade av bomull. En gång i tiden producerades dessa i Lessebo i Småland. Men det var före riskkapitalets tid.
Med i kabinen var också SAS största privata ägare Marcus Wallenberg och SAS PA-chef Anna Wilson. Den senare var på väg hem från Paris.
Planet var fullsatt och det var fler än jag som såg lite rödmosiga ut i ansiktet.
På Arlanda var det lika dystert som vanligt och ja, självfallet var även Arlanda Express försenade, om än bara fem minuter.
”Jag hade nästan glömt alltihop när jag fick mejl från SAS i måndags. Mitt ärende skulle ta 6-8 veckor”
Strax efter 02 släckte jag lampan och tänkte, den här dagen får jag aldrig tillbaka.
Nästa morgon hade jag inte glömt vad som hänt och gick in på SAS hemsida och anmälde försenat flyg. Enligt EU har jag som bekant rätt till 600 euro i ersättning. Det framstår ju lika troligt som att flaskpost till Amerika kommer fram, men man kan kan ju alltid testa.
Blir det nej kan man ju vända sig till privata aktörer som Flyghjälp eller Flightright med då ska de ju ha en tredjedel av kakan. Och så måste man skicka in en massa papper och det orkar man ju aldrig. Följaktligen går dessa bolag under efter ett tag.
Jag hade nästan glömt alltihop när jag fick mejl från SAS i måndags. Mitt ärende skulle ta 6-8 veckor.
Tjena.
Onsdag var det avgjort.
Ville jag ha cash 400 euro eller en voucher på 8403 svenska kronor?
Ja tack till det senare.
Härligt!
Nu blir det en flygresa ner till H22 i slutet på månaden med min älskade fru istället för en snål hyrbil på Snappcar och då kanske vi har råd med en natt på magiska Villa Copenhagen eller varför inte d’Angleterre. (Vi ska även fira vår bröllopsdag.)
Jag skriver detta för att SAS kanske inte är helt uträknade i alla fall.
Jag har tidigare skrivit att EU:s krav på flygbolagen på 600 euro vid mer än fyra timmars försening är helt orimliga och det tycker jag förstås fortfarande. Men det innebär inte att tackar nej till stekta sparvar när de flyger in i munnen på mig.
Och med denna historia ber jag att få önska alla läsare riktigt härlig helg.
10 kommentarer