Har varit på resande fot i Sydostasien de senaste två veckorna. Min längsta utlandsresa på säkert 10 år. Att resa är det absolut bästa sättet för mig som chefredaktör på Nordens största affärstidning om reseindustrin att fylla på kunskapsbanken. (Läs gärna min resedagbok på Travel News systertidning RES här.) 

Det är enkelt att i teorin ha åsikter om hur allt från flygbolag till destinationer ska organiseras. Men när man är nu ute i verkligheten blir tankarna alltid en aning mer ödmjuka. 

Tänker på detta när jag läser om konflikten i Jämtland och Härjedalen mellan turistnäringen och rennäringen. Den senare anses ofta av svenska medier som helig, turism däremot är något som katten släpat in. Att tiotusentals turister fått en fantastisk natur- och reseupplevelse i sommar är ingenting mot att några renar fått sitt vårbete förstört. 

Eller tar jag i för mycket nu, kan dessa två inte samexistera? 

Jo, självfallet borde detta gå om de STF och de lokala samebyarna satte sig ner och bestämde sig för hur de ska dela upp kakan. I grunden handlar det mesta om pengar. Turistinkomster från 12 miljoner gästnätter gav besöksnäringen en omsättning på runt 6,5 miljarder kronor om vi tror på siffrorna i DN.

”80 procent av befolkningen på Langkawi arbetar med turism och utan denna intäktskälla skulle ingenting kunna existera här”

På Langkawis östkust träffade vi Othman Ayeb som för 25 år sedan började med två båtar i Kilim Geoforest Park. Idén var att introducera turister till den unika regnskogen och berätta om djur och natur. Då stördes hans båtturer av att lokalbefolkningen sågade ner de unika mangroveträden för att tjäna pengar, samtidigt som Othman berättade för ett fåtal turister om dess unika egenskaper. Mangroveträden verkar i ett floddelta med både salt och sötvatten. Träden har därför smarta rötter. De både biter sig fast i leran på ett unikt sätt och kan filtrera vattnet så att saltvattnet inte dränerar trädet fullständigt utan skickar det till ett litet antal gula löv. Resten av trädet får via de smarta rötterna sötvatten och följaktligen gröna löv. De smarta rötterna har så bra grepp i den bruna leran att de räddade livet på många människor när tsunamin kom 2004. 

När man sågar ner trädet finns inga årsringar i stammen eftersom här är det alltid sommar. 

Det är sådana här historier som har gjort att man nu har ett 40-tal båtar på stationen och att verksamheten har fått högsta status av Unesco. Lokalbefolkningen har slutat att såga ner träd och jobbar istället med att ta hand om turisterna. 80 procent av befolkningen på Langkawi arbetar med turism och utan denna intäktskälla skulle ingenting kunna existera här. 

Nu överdriver jag förstås, men ön skulle vara något annat. 

Vår andra guide Syah Rizal Osman berättar om sin mamma. Osman är i min ålder. Hans mamma födde elva barn, men bara sex överlevde. När Osman var åtta dog hans pappa vilket tvingade honom vid tio års ålder att börja arbeta som caddie på den finaste golfbanan på Langkawi. Han var tvungen att bidra hemma, trots att hans mamma också arbetade hela tiden. Barnarbete är förbjudet i Malaysia, men vad gör familjer inte för att överleva i ett fattigt land i tropikerna.

Idag har Osman fem egna barn och kan försörja dem på sin lön som guide. Han arbetade tidigare i statlig förvaltning från åtta till fem, men trivs bättre som frilansguide med fria arbetstider. 

Turismen är alltså en enorm möjliggörare för Osman och ungefär 10 procent av världens befolkning. 

Detta är en stor insikt på denna resa. Ingen nyhet förstås, men att se det och att prata om det är förstås två olika saker.

”Den viktigaste pusselbiten för att allt detta ska fungera förstås är flyget”

Den andra insikten är att den viktigaste pusselbiten för att allt detta ska fungera förstås är flyget. 

Har träffat ett stort antal turistbyråkrater och hotelldirektörer på min resa i Malaysia och det enda de pratar om är fler direktlinjer till sina destinationer. När jag förklarar att svenska charterbolag flyger direkt till Phuket under vintern får de något drömskt i blicken. “Hur kan vi få dessa resor till oss?” 

Grunden är nämligen klar, de flesta turister har precis som jag inte mer än en vecka för att åka på semester. Att då tillbringa två dygn ombord på olika flygplan och flygplatser för att komma bort och hem är orimligt. 

Det går ibland, men är inte populärt. 

Att skapa förutsättningar för fler direktlinjer borde alltså vara en stor politisk fråga. Inte bara för att de sparar tid, de minskar också utsläppen i samband med flygresor. Men tyvärr präglas den mesta transportpolitiken av populism, inte bara i Sverige. I Frankrike vill transportministern förbjuda billiga flygresor i EU. Det är konstigt, planekonomin i de gamla Sovjetstaterna var den största miljöboven i världshistorien. 

Självfallet kommer detta inte att bli av, men att politiker i EU inte har större förståelse för hur man bygger hållbar turism är förstås mycket allvarligt. 

Ja, ja. 

Nu lyfter snart vårt Singapore Airlinesplan från Kuala Lumpur mot mellanlandning i Singapore för vidare transport till Nordens bästa flygplats Kastrup. På måndag är jag tillbaka på kontoret på Vasagatan i Stockholm och då ska vi köra så det ryker hela hösten. Det kommer bli extremt kul. Att få bevaka och skriva om världens viktigaste och roligaste näring är ett sant privilegium.