Den sjunde februari 1996 kallades Stockholms kommunala IT-chefer till ett möte i Stadshusets rådsal. Det vackra taket nästan lyfte när borgarrådet Mats Hult presenterade den hemliga gästen: Bill Gates. Microsofts grundare och vd hade sökt upp den svenska huvudstaden som fortfarande gick på knäna efter den hårda nittiotalskrisen eftersom staden höll på med något som Bill fann otroligt spännande Stokab. Redan två år tidigare hade staden bildat ett kommunalt bolag vars uppgift var att gräva ner fiber i gatan så att stadens invånare och företag kunde få billigt bredband. Stadens plan var att tillhandahålla en infrastruktur som var tillgänglig för alla. I många andra städer i världen la nationella telebolag vantarna på den nya fibertekniken och släppte bara in några aktörer till en mycket hög kostnad. Det gör att Stockholm fortfarande idag kan tillhandahålla höghastighetabonnemang till en kostnad av 3 000 kronor i månaden. I Singapore kostar detta 8 500 kronor och i New York 40 000 kronor. 

Vi spolar fram bandet till 2024, idag är Stockholm den stad i världen med flest enhörningar i världen efter Silicon Valley. Att Sverige är världsledande i digital teknik med globala företag som Spotify, Ericson och Klarna hänger förstås inte bara ihop med ett kommunalt bolag, men när pusslet läggs i Pär Isakssons nya bok “Stockholm, fibern och techundret” kan det kommunala fiberbolag Stokab inte negligeras. 

I boken dras historiens trådar åt många håll. En detalj som fastnar hos mig är hur tjänstemän och höga direktörer på offentligt ägda bolag och förvaltningar ofta tar politikerna som gisslan. Istället för att serva medborgarna med billig infrastruktur och tjänster som privata företag aldrig kan tillhandahålla, exempelvis förlossningar och god utbildning, lånar cheferna det privata näringslivets språkdräkt och låtsas vara börsbolag. I reseindustrin har vi många exempel på statliga företag som istället för att hålla låga priser på bastjänster kör med vinstmaximering. Ett bra exempel är Swedavia, det statliga bolaget som driver landets tio största flygplatser. Ja, jag vet att det inte är första gången jag tar upp detta statliga verk förklätt till aktiebolag. 

Men just nu har regeringen en ypperlig möjlighet att förvandla Swedavia till ett nytt Stokab. Om och när flygskatten försvinner och SAS går in i sin allians med Air France-KLM finns ett ypperligt tillfälle att skriva om ägardirektiven till Swedavia. 

Grunden borde vara att de statliga flygplatserna ska ha världens lägsta start- och landningsavgifter. Världens flygplatschefer skulle då likt Bill Gates 1996 vallfärda till Sverige för att förstå vad som pågår. Redan före flygskattens nedläggning har Ryanairs vd Eddie Wilson lovat att dubbla antalet linjer till och från Sverige. Han kommer inte vara ensam med denna plan om kostnaden för att lyfta och landa på Arlanda blir lägst i världen. 

Precis som när det gäller IT och telefoni har Sverige en stolt historia när det gäller flyg. Under stora delar av nittonhundratalet var Sverige en av världens ledande flygnationer. Just nu på Säve flygplats norr om Göteborg utvecklar Heart Aerospace ett världsledande elflygplan. Att vi som ett stort land med litet befolkningsunderlag behöver ett livskraftigt inrikesflyg är självklart. Drar man ett streck norr om Göteborg till norr om Uppsala så huserar 90 procent av befolkningen under det. Den sista miljonen i norr måste ha flyget för att kunna överleva. Detta är självklart i Norge, men i Sverige tycks många hata flyget, oklart varför. Det är sorgligt, men om regeringen gör verklighet med mitt förslag med världens lägsta flygavgifter så är jag övertygad om att svensk turism kommer att blomstra som aldrig förr. Det kanske inte blir lika många enhörningar som i IT-branschen, men små och medelstora företag är den viktigaste nyckeln om politikerna menar allvar med att få ner arbetslösheten. Jag säger inte att alla kan arbeta med service, men betydligt fler än i dag. 

Det behövs en politisk vision som är större än att Sverige ska kasta ut invandrare och bekämpa gängkriminalitet. På nittiotalet gjorde statsminister Carl Bildt detta visionsjobb med internet som bas. Ett bra exempel är när han som första statschef mejlade president Bill Clinton i USA. På ett seminarium i samband med bokreleasen berättade Ulla Hamilton, som var politiskt sakkunnig i statsrådsberedningen under Carl Bildts tid, att han eldade på för att de statliga tjänstemännen skulle mejla istället för att faxa. Så digitaliserades statsapparaten och UD. Det fanns en digital vision. Jag efterlyser en vision för reseindustrin. 

***

Oj, det var stora ord. Nu tar vi helg och så hörs vi igen på måndag. Ha en skön helg.