”Det var därför de, mot de flesta odds, tjugo år senare på egen hand, som en familjefirma utan knytningar till de stora förlagen, 1981 kunde starta Sveriges första och främsta resemagasin, tidningen RES”

Staffan Heimerson:

Alfred Hitchcock excellerade i insikten att tågresor är romantiska, ödesdigra och livsavgörande. Alla minns vi hans ”En dam försvinner” från 1938 i vilken Miss Froy, en brittisk spion förklädd till guvernant, under en resa genom det påhittade landet Bandrika vips försvinner från tåget.  I ”Främlingar på tåg” från 1951 låter Hitchcock två män slumpartat mötas under en tågresa. Den ene vill bli kvitt en hustru som inte vill skiljas, den andre vill ärva sin rike far – fort. De ingår en pakt: du röjer undan min fru, jag har hand om din far. De perfekta brotten, båda skulle ju ha vattentäta alibin. Upplagt för förvecklingar, jakter, spänning och komik. I “I sista minuten” från 1959 ser han till att en framgångsrik reklamman (spelad av Cary Grant) förväxlas med en kontraspion. Han flyr både undan en utländsk spionliga och polisen, som tror att han är en mördare. Räddningen blir att han kastar sig på ett tåg på vilket han möter en ung kvinna som hjälper honom.

Denna tågens värld av äventyr och charm kröntes i ett av sextiotalets tidigaste år av en händelse i verkligheten. En ung kvinna från Vasastan i Stockholm, Eva Thanning som i släkten ansågs ”lite busig och måst byta skola några gånger” hade vunnit tillträde till Göteborgs handelshögskola. Nu satt hon på tåget till rikets framsida. På samma tåg råkade en ung man, Magnus Rosenqvist, befinna sig, också han antagen till Göteborgs handelshögskola.

På tåget hände – precis som om det vore en sekvens ur en Hitchcockfilm – att boy meets girl, falls in love och, med dramaturgisk finess, också att girl meets boy, falls in love.

Så enkelt var det.

Tillsammans – kära, gifta och med Handelshögskolans examens-diplom i fickan – åter i Stockholm gav de sig i den tidens tumultartade glamourbransch, reklamen. De gav sin byrå namnet Madison, de skapade, som en biprodukt, ett förlag, Emma, de jagade kunder, kläckte idéer, formulerade slogans, debiterade – och promenerade sedan (via Östermalmshallen) hem till den mysiga lägenheten i Gamla stan. Magnus lagade middagen (kalv på varma tallrikar med utsökt sås) och Eva läste svåra böcker.

Hon hade som barn och ung kvinna varit självständig. Hon hade fyllt livet med att åka mycket spårvagn i stan, sitta på Kjellsons konditori, träna konståkning på isen i Vasaparken, göra hål i öronen på folk som ville ha det så och arbeta i godisaffären i samma hus som hon bodde.

Somrarna tillbringade hon oftast i Båstad och Torekov. Men vid några tillfällen satte sig Eva med sina två syskon i en Fiat 500 och bilade med mormor vid ratten till Medelhavet och Rivieran.

De som senare i livet kom att känna paret Rosenqvist visste inte vilken av de två som var det större geniet: Magnus, som till varje pris undvek fällan att falla för det banala, eller Eva, som var sökande, infallsrik och filosofisk (senare i livet pluggade hon just filosofi på universitetet). Dessutom var hon – i bästa mening – en aning vimsig. I fallet Eva och Magnus var det en kynnenas och sinnenas kollision och komplettering.

Det var därför de, mot de flesta odds, tjugo år senare på egen hand, som en familjefirma utan knytningar till de stora förlagen, 1981 kunde starta Sveriges första och främsta resemagasin, tidningen RES. Den var flott. Tonen var trevlig. Den tog läsaren på allvar. Dess fokus var globalt, dess kunskap var lokal och exakt. Den undvek dagstidningarnas och populärpressens vanliga ”här hittar du stadens billigaste en-stor-stark”.

I sin egenreklam skröt tidningen: ”Vi vet adressen till den bästa fiskrestaurangen i Marseille, vi har bott på det mest prisvärda hotellet i Rom, vi kan shoppingstråken i Los Angeles och vi vet vilken strand man bör välja på Kreta.”

Eva och Magnus visste att det inte räckte med en idé, en AD och en typometer. En tidning måste ha en själ. De inspirerade sina redaktörer, stundtals den geniale Bobo Karlsson, en längre tid den drömmande Kjell Fornander, den mångsidige Anders Mathlein och den glamourösa Kajsa Beausang. RES utvecklades från en nischtidning till ett livsstilsmagasin för gränslösa resenärer. Resor var bara ett samlingsbegrepp för reportage och guider om mat och historia, konst, natur, design, vin och politik.

Den vidgade sig ytterligare med separata tryckta guider och med resebranschens husorgan TRAVEL NEWS.

Eva kunde någon gång låta de små läsglasögonen glida ner på näsan, när hon med siffrorna framför sig var tvungen att konstatera, att branschen ibland var gammaldags, försiktig, snål och icke förstod att annonser var vägen till resenärernas hjärtan och plånböcker.

RES levde i tryckt form ända till årsskiftet 2020, covid-19 dödade människors semesterplaner och resmöjligheter. Men RES, fortfarande i familjens händer, lever vidare i våra digitala kanaler med RES.se som nav.

Det började med ett möte på tåg. Eva och Magnus fortsatte att resa – ofta och naturligtvis alltid tillsammans. Inte bara resmålen valdes med omsorg, också transportörerna. Det flygbolag – och de blev allt färre – som tillät rökning ombord vann kampen om dem som passagerare. Det gjorde att paret Rosenqvist  kunde hamna i Colombia i stället för i USA.

Mellan dem fanns ända tills Magnus, för tidigt, dog 1999 … ja, vad var det som fanns?

Alfred Hitchcock visste, när han sa: ”Riktigt gift är bara den man som minns varje ord hans hustru
inte har yttrat.”

”Vi åkte taxi i månader i Asien”

Bosse Ljungström, medgrundare av RES

Eva Rosenqvist var pragmatisk, påläst, nyfiken, självständig, berest, elegant, språkkunnig, äventyrlig och inte särskilt intresserad av mat, jag kunde inte ha en bättre (res) kamrat. I 50 år pratade vi med varandra minst varje vecka.
Vi åkte taxi i månader i Asien och bitvis Europa, stannade i veckor i Bangkok, Jaisalmer, Istanbul och Mallorca, hennes favoritplatser. Hon var fantastisk på att röra sig mellan slott och koja, mellan alkoholiserade Maharajor, nyrika kinesiska miljardärer och spansk adel, kameldrivare, fiskare och taxichaufförer alla charmades av henne.
Stor saknad.

Anders Mathlein, före detta chefredaktör RES:

”Vi verkade i en ihållande bris från Den stora världen, med ständigt tal om resor och platser och med New York Times, Vanity Fair och Condé Nast Traveller som husorgan”

Eva in memoriam

Jag kom som redaktör till Res mot slutet av 80-talet. Redaktionen under takåsarna på David Bagares gata var en kreativ lekplats med Magnus och Eva som ett närmast symbiotiskt par i ledningen. Man kunde avundas den lojalitet och det goda humör som de utstrålade. Vi verkade i en ihållande bris från Den stora världen, med ständigt tal om resor och platser och med New York Times, Vanity Fair och Condé Nast Traveller som husorgan. Alla rökte. Kvalitet skulle genomsyra allt, från tidningen till inredningen och vinerna på redaktionsmötena. Eva var klarsynt, spirituell och rakt på sak, och visade med eftertryck att det fanns fler kvinnor än Margaret Thatcher som hade humor här i världen.

Claes Britton:

”Hon var verkligen en cool kvinna”

Eva Rosenqvist in memoriam

Cool är ett svengelskt begrepp som spontant faller i sinnet när jag tänker på Eva Rosenqvist. Hon var verkligen en cool kvinna, med sin stil, sitt sätt, sin hund som var med överallt, ciggen och helst vinglaset därtill.

Sista gången jag träffade Eva var någon gång vintern 2015 eller så. Tillfället var passande. Jag besökte henne i hennes varma, trivsamma vindsvåning i Gamla Stan, där historiens vingslag fläktade. Mitt ärende var att jag skulle låna de så kallade ”Pingpong”-katalogerna, det vill säga de tre klassiska utställningskatalogerna för Pontus Hulténs episka ”Pingpong”-utställningar vid Centre Pompidou i Paris — i tur och ordning Paris-New York (1977), Paris-Berlin (1978) och Paris-Moskva (1979), var och en fem-sjuhundra sidor tjocka biblar späckade med konsthistoria, helt ovärderliga för min research för min biografi över Pontus Hultén. Genom Evas generositet att låna mig denna skatt slapp jag köpa dem själv för dyra pengar från någon internationell bok-site. När jag hämtade katalogerna hade vi ett par trevliga timmar tillsammans då vi delade en god flaska vin, med konversation om konst, Paris, historia och andra ämnen långt ovan den vintriga stockholmsvardagen slaskande på gatorna där utanför.

Inte bara generositeten var typiskt Eva utan också att just hon hade samtliga dessa otroliga kataloger i sitt bibliotek. I min Hultén-biografi citerar jag en känd italiensk curator i New York som skriver att dessa kataloger kan hittas i biblioteken hos alla konstpersoner med självaktning världen över, som bevis för att dessa personer besitter minimum av smak och konsthistorisk orientering. Självfallet hade Eva sett utställningarna i Paris och köpt katalogerna då det begav sig. Hon var ingen Svenne-Banan, Eva. Hon hade koll. Hon var, för att svänga mig med ännu ett populärt om än trist begrepp, osvensk, i ordets bästa bemärkelse.

När jag sedan sent omsider hade lämnat tillbaka katalogerna, och givit henne boken, sju-åtta år senare, hade vi sedan ännu en härlig konversation, denna gång på telefon, som jag värdesatte mycket. Givetvis hade hon förärat min bok vassast tänkbara läsning och bjöd på skarpa analyser och reflektioner.

Jag höjer en julskål med största kärlek för Eva! Gutår!

Richard Björnelid, före detta chefredaktör Travel News:

Det är någon gång på 90-talet, Eva står längst fram till höger i den avlånga kontorslokalen på Biblioteksgatan och blickar ut genom panoramafönstren mot Wienerkonditoriet eller bortåt mot Restaurang Prinsen. Håret är uppsatt, i handen en cigarett. Hon står ofta där och funderar. Vad tänker hon på?

Eva hade hand om förlagets ekonomi, vilket ständigt måste ha brytt henne, men jag tror att hon hade en förmåga att inte bekymra sig i onödan. Desto mer upplivad var Eva när hon pratade om sina studier. Minns särskilt uppsatsen som hon skrev om Anders Sparrman, en av Linnés lärjungar. Blommor och blomsteruppsättningar var ett annat stort glädjeämne. Jag kan höra hennes djupa och lite hesa röst när hon entusiastiskt berättar om ett besök hos Tage Andersen, blomsterkreatören i Köpenhamn.