Det är första åket både för dagen och säsongen och det välkända pirret i magen, som uppkommer när man testar något nytt, börjar ge sig till känna. Inte minst när vi tänker på att vi sju gånger ska befinna oss upp och ned, tre gånger ska känna så kallad air time – en känsla av viktlöshet – och komma upp i maxhastigheten, 100 kilometer i timmen.  
När vi släntrar in genom öppningen med den stora Helix-skylten möts vi av en helt annorlunda miljö än förväntat. Det är stålgaller, trappor belysta med olika färger som tillsammans med Dubstep-musiken ger en surrealistisk upplevelse – nästan som om vi skulle vara i ett rymdskepp eller i ett tv-spel.  Miljön gör väntan riktigt spännande.  Att folk runt omkring oss pratar om hur nervösa de är förhöjer stämningen ytterligare.  Efter en kvarts köande är det dags. Med skräckblandad förtjusning spänner vi fast oss och åååååååh …
Efter bara någon sekund är vi på väg nedåt och snart är tåget  upp och ned.  Det pirrar härligt i magen och vi skriker oss nedför backarna. Trots looparna så är åkturen oväntat mjuk.
Puh. Två minuter och tio sekunder senare är vi nere på marken igen. Adrenalinglada och fnittriga konstaterar vi att Lisebergs nya åkattraktion verkar bli en succé.  Den är som en vanlig berg- och dalbana, men ett snäpp värre tack vara looparna. Runt omkring säger flera att det är den häftigaste åkturen någonsin. Men jag som är en riktig pirr i magen-människa, som älskar förväntan i uppförsbackar och ordentliga pirr i långa nedförsbackar, tycker ändå att både Balder på Liseberg och Insane på Gröna Lund är snäppet bättre.