Hade det handlat om någon av SJ:s konkurrenter skulle äventyret säkerligen slutat med konkurs – på två år har SJ lyckats utradera det egna kapitalet på 1,8 miljarder. Men nu handlar det ju om SJ.
För detta bolag verkar det räcka att knäppa med fingrarna för att få löften om miljardtillskott från staten. Och medan SAS och andra säger upp personal för att effektivisera lovar SJ att personalen får vara kvar om de bara får in nya pengarna.

Den nya ledningen kan lugnt skylla på tidigare ansvariga och på dåliga avtal mellan 1990 och 2000. Över hälften av det nyfunna kapitalbehovet beror på att SJ går med förlust där bolaget vunnit anbud i strid mot andra operatörer.
Beskedet kan knappast kallas annat än ett indirekt medgivande om prisdumpning! Konkurrenterna som lämnat anbud på samma sträckor är – om de inte gått i konkurs – knappast förvånade.
Punktligheten är under all kritik. Att underhållet är eftersatt har väl få tågresenärer undgått att märka. Men ekonomiskt sett är det upprörande att SJ ignorerat avskrivningsbehovet på tågvagnar – fortfarande finns det vagnar från 60-talet som inte skrivits av. Listan över SJ:s problem kan göras lång…
Tala om ekonomisk misskötsel! Med en kontrollbalansräkning i bagaget har nu ägarna åtta månader på sig att återställa den finansiella ordningen. För skattebetalarnas skull vill man gärna tro på framtida löften om lönsamhet så att vi slipper damma av den gamla slagdängan ”SJ SJ gamle vän ?festligt att du lever än. Men du ser rätt krasslig ut, snart hörs ditt sista tjut”
Karin Starkman Ahlstedt,
redaktör