Annons:

Premium

Urspårade löner i SJ

SJ-chefen Monica Lingegård har tre gånger så hög lön som statsministern. Statens lönepolicy struntar i resultat. Av: Leif Holmkvist.

Det var bra länge sedan jag hörde uttrycket ”det går som tåget”. För alltför ofta går tågen inte alls och de som gör det ska dessutom gå långsammare eftersom rälsen spricker. 

Det är inte lätt att vara liberalt sinnad miljövän som i grunden gillar både tåg och fri konkurrens. När jag jobbade för statstelevisionen i Göteborg slutade det med att jag tackade nej till SVT:s obligatoriska tågbiljetter för att ta bilen eller betala BRA:s flygbiljetter, som var billigare än SJ:s, och via den utmärka flygplatsen Bromma landa i tid till mötena.

Foto: Viggo Cavling
Monica Lingegård, koncernchef på SJ.

Jag har åkt en del tåg i min dag, men det blir alltmer sällan. Med SJ vet man vart man kommer, men aldrig när. Vd Monica Lingegård har i medierna pudlat för den usla punktligheten och alla inställda avgångar, men lika ofta skyllt på Trafikverket. Som i sin tur skyller på regeringen, som säger sig värna om miljön, men sänker bensinpriset så att det blir billigare att åka bil än tåg.

Monica Lingegård har, ihop med likaledes misskötta Swedavias boss Jonas Abrahamsson, de högsta lönerna i staten. Jag förstår inte varför. Det brukar heta att staten måste betala ”marknadsmässiga löner”, annars värvas stjärncheferna till den privata marknaden.

Men marknaden är märkligt klen i de här fallen: Swedavia konkurrerar med Skavsta och SJ har i praktiken monopol på de lönsamma linjerna. Jag tvivlar starkt på att Per Taube, som via Arlandastad Group äger Skavsta, skulle köpa över direktör Abrahamsson eller att MTR skulle värva direktör Lingegård. MTR:s Nordenchef Caroline Åstrand har för övrigt två miljoner mindre i lön än SJ-chefen.

I det perspektivet är det märkligt att SJ:s vd har 3,5 gånger mer i lön än sin högsta chef, infrastrukturminister Andreas Carlsson, som får hanka sig fram på knappt 1,9 miljoner om året.

1980 var jag i Indien, som har världens största järnvägsnät, under Indira Gandhis valkampanj. Hon koncentrerade sig på tre löften: lågt pris på lök, fotogen och att tågen skulle gå i tid. Det gjorde de, även om standarden ofta var sämre än SJ:s.

Den svenska regeringen satsar allt på fotogenet.