I en riksdagsmotion hade de båda folkpartisterna Daniel Wiklund och Einar Rimmerfors yrkat att riksdagen skulle ställa sig bakom ”att frågan
om annan lokalflygplats än Bromma flygplats för huvudstaden måtte göras
till föremål för förutsättningslös utredning”.
Tisdagen 10 december 1968 fick riksdagen ta ställning till motionen. Och Bertil Strandberg från Högerpartiet tyckte att det brådskade:
– Hur vi ska ha det i framtiden med våra flygfält i stockholmsregionen? Vi är nu mitt uppe i jetåldern. Vi kan inte komma ifrån det.
– Med samma motivering som regeringen hade när den stoppade reguljär jettrafik på Bromma skulle säkerligen all trafik behöva stoppas på delar av Storstockholms och en del andra orters lokaltrafik, liksom på vissa starkt trafikerade vägar.
Strandberg var också kritisk mot kommunikationerna mellan Stockholms centrala delar och både Bromma och Arlanda:
– Jag har sagt och jag vidhåller att de redan i dag är föråldrade och kommer att vara det så mycket mer i framtiden.
Det fanns bussar till och från Arlanda, men med dessa kom man inte till centrala staden utan till Hagaterminalen. Och det fanns en busslinje mellan Alviks T-bana och Bromma flygplats. Men bara med halvtimmestrafik.
Herr Strandberg var oroad:
– De prognoser som man har gjort upp innebär att vi på de två i dag befintliga flygfälten redan 1980 ska ha inte mindre än åtta miljoner flygpassagerare i Stockholmsområdet.
Annie Wallentheim från Socialdemokraterna försvarade beslut att inte tillåta jettrafik på Bromma för att förbättra bullersituationen. Inrikesflyget borde placeras på Arlanda i stället. Men både Luftfartverket och SAS hade invändningar mot det:
”En överflyttning av den reguljära inrikestrafiken, med dess nuvarande omfattning och framtida planerade utbyggnad, från Bromma till Arlanda är av många skäl icke möjlig”, förklarade SAS.
– En ny primärflygplats blir sålunda framdeles erforderlig. Reservation av lämplig mark för en sådan i en region med en så expansiv utveckling som den i Stockholms län måste ske snabbt om mark över huvud taget ska kunna anskaffas inom rimligt avstånd från stadskärnan, sa Annie Wallentheim.
Men en järnväg till Arlanda trodde hon inte på:
– AB Storstockholms lokaltrafik (SL) framhåller att resandefrekvensen med expressbuss 560 till och från Arlanda är för låg för att motivera en spårbunden linje enbart för Arlanda.
Behändigt nog fanns också SL:s vd, Helge Berglund, bland riksdagsledamöterna. Men att bussarna bara gick till Hagaterminalen var inte SL:s fel, sa han. De hade försökt få terminalen till Odenplan eller Rådmansgatan.
– När dessa överläggningar pågick bröt SAS det hela och placerade utan vidare flygterminalen vid Haga, eftersom man där kunde bygga på billig mark som domänstyrelsen förvaltade. Man förstod från SAS sida inte till fullo värdet av goda kommunikationer för en flygterminal, sa Helge Berglund.
Folkpartisten Elis Tistad sa vad många tyckte: Arlanda låg för långt bort.
– Tyvärr måste man säga att Arlanda inte utgör någon lösning. Arlanda ligger alltför långt från Stockholm för att kunna accepteras som inrikesflygplats. Dessutom behövs det två flygplatser i stockholmsområdet. Ett faktum är att stockholmsområdet i fråga om flygintensitet i Europa kommer närmast efter London och Paris.
Högerpartiets Lars Schött höll med:
– Arlanda är icke acceptabelt som alternativ. Det ligger för långt från Stockholm.
Det tyckte Birger Lundström (Fp) också:
– Arlanda ligger för långt bort. Men i den debatt som fördes när flygplatsen förlades till Arlanda talades det inte om att det var särskilt långt. Det måste därför byggas en annan flygplats för inrikesflyget närmare Stockholms city under förutsättning att man inte kan ha kvar den på Bromma.
Birger Lundström, som själv bodde i Bromma, påminde också om att bullerproblemen inte var nya:
– Det är oriktigt att påstå att man inte framförde några protester under Caravelle-tiden på Bromma. Det gjorde man visst! Jag deltog själv i protester över förhållandena. Det gällde visserligen inte mig själv, men vissa andra, som bodde närmare och som led svårt av bullret, sa han.
