Besöksnäringen är en udda fågel i näringslivet: Lönerna är lägre, andelen kvinnor är högre, liksom andelen med utländsk bakgrund. Utbildningsnivån är lägre, andelen ensamstående är högre, arbetsplatserna mindre och personalomsättningen högre.
”Ingen bransch tar ett så stort ansvar för att introducera unga och nyanlända in i arbetslivet, och betalar själva för det, utan minsta tack från politiker eller debattörer som gärna pratar om rekryteringsproblem under en trivsam kväll på krogen.”
Allt enligt en studie från högskolan i Örebro (BFUF) som konstaterar att besöksbranschen kännetecknas av en ”rörlighetskultur”, där det betraktas som norm att inte stanna särskilt länge på sin arbetsplats.
Men det finns undantag: För drygt tio år sedan var jag med och skrev en bok om Gondolen. Det var på Lallerstedts tid, när dottern Anna tog över en mycket rutinerad skara: kökschefen ”Lelle”, restaurangchefen Ragnar, hovmästaren Charlotte, souschefen Carolin, Jacob i baren eller ”Tolvan” i vinbaren, alla hade minst ett tjog år i branschen varav ett dussin på Gondolen.
Det märkliga var att snittåldern var rätt hög även i servisen och köket. ”Vi trivs så bra här”, var svaret jag fick. Mitt intryck var att Gondolen var ett ”happy ship”, den där känslan som uppstår när proffs jobbar ihop, litar på varann och har kul även när det är fullsatt och stressigt.
Det är förstås inte bra om ingen slutar, eftersom blandade team funkar bäst och nytänkande måste in med jämna mellanrum. Den risken är låg i hotell- och restaurangbranschen som har en årlig personalomsättning på 25 – 35 procent, beroende på konjunktur och yrke. Industrin ligger på 10 – 15 procent och tjänstemannayrkena lägre än så.
Det finns många skäl till att rotationen är hög i besöksbranschen: många studerande vill tjäna extra och de udda arbetstiderna passar dem perfekt. Andra vill jobba något år innan de börjar plugga, vissa provar på medan de söker ”riktigt jobb”, unga som flyttat till stan tycker det är en häftig miljö, men har inga planer på att göra karriär i branschen. Kraven för att få jobb är ganska låga.
Men lik förbaskat tar det några månader att lära upp en nyanställd i de flesta yrkena och i vissa betydligt längre. Den uppgiften faller ofta på de anställda som har några år i yrket och redan axlar ett stort ansvar i en ofta stressig miljö.
De är också de som slutar och byter yrke om tillfälle ges. Det kan bero på lönen, men lika ofta på de udda arbetstiderna, svårigheten att förena arbetet med familj och barn, hög arbetsbelastning eller frånvaron av karriärtrappa.
Förutom gymnasieutbildningarna finns specialutbildningar för den som vill bli sommelier, konditor eller köksmästare, men ändå hamnar de flesta i branschen utan vare sig utbildning eller ambition att bli kvar. Skulle de ändå stanna jobbar de sig uppåt utan att vidareutbilda sig. Bara en av tjugo i restaurangbranschen har eftergymnasial utbildning. Varannan är under 30 och varannan född utanför Sverige.
Ingen bransch tar ett så stort ansvar för att introducera unga och nyanlända in i arbetslivet, och betalar själva för det, utan minsta tack från politiker eller debattörer som gärna pratar om rekryteringsproblem under en trivsam kväll på krogen.
