[i=484009;w440;nb;nl]
Min resa börjar inte på det mest klimatsmarta sätt, eftersom jag flyger från Sverige till Schweiz. Men sedan beter jag mig som en grön mönsterturist. Resan går på räls hela vägen från järnvägsstationen under Zürichs flygplats till den lilla byn Arosa på 1 700 meters höjd – sista biten på en 100 år gammal smalspårig järnväg som slingrar sig upp genom dalarna, över bergsryggarna och in och ut ur smala tunnlar för att till slut stanna tio meter från bergbanans dalstation i byns centrum.
Ska man som Arosa få vara med i samarbetet för grön turism, Alpine Pearls, krävs det andra transportsätt än bilen för att ta sig till pisten. Med ett tåg i timmen från strax före gryning till efter midnatt – dessutom med anknytning till direktsnabbtåg till många städer i resten av Europa – är det inte så svårt. För dem som trots allt tar bilen – vilket inte är förbjudet – finns gratis parkeringshus och avgiftsfria lokalbussar. Allt för att man ska kunna låta bilen stå och inte frestas att ta den mellan hotellet och backen.
Sedan 2006 strävar Arosa efter att bli en klimatneutral skidort. När gästerna checkar ut från sitt hotell fyller de i ett formulär där de specificerar hur länge de stannat, hur de kom dit, vad de gjort och ätit. Formuläret skickar hotellet in till Arosas turistbyrå, som enligt en schablon räknar ut hur mycket koldioxid turisten släppt ut. Därefter betalar turistbyrån in en summa pengar i koldioxidkompensation till organisationen Climate Partner som stödjer energieffektivisering och andra ekologiska projekt runt om i världen.
Inget ovanligt så långt. Men finansieringen är udda.
– Turisterna behöver inte själva betala för sin koldioxidkompensation, det fixar vi. Pengarna? Dem får vi in från försäljning av kurvorna på vägen upp hit till Arosa, säger Pascal Jenny, som är byns turistchef.
Vägen från staden Chur i dalen upp till Arosa har 360 kurvor. Affärsidén är att sälja varje kurva till en privatperson eller ett företag, som i gengäld får ett inramat ägarcertifikat och kan stoltsera med att man hjälper till att bevara Alpernas natur. Hittills har man lyckats sälja 70 kurvor för 18 000 kronor styck.
– Det har gått över förväntan. Det visar sig att många stammisar som åkt vägen många gångar har starka känslor för den, ja, man kan säga att de till och med har en nära relation till kurvorna, skrattar Pascal Jenny.
Stärkta av framgången med försäljning av kurvorna drar man i vinter i gång ett annat grönt projekt. I stället för att gästerna ska dricka kolsyrat mineralvatten som transporterats hit upp med lastbil från bryggerier långt bort börjar restauranger sälja lokalt producerat bubbelvatten.
I Arosa har man gjort det enkelt för utförs-åkare, längdåkare och vandrare att mötas. Utförskidområdet korsas på tvären och längden av flera välpreparerade vinterpromenadvägar och kälkbackar, samtidigt som längdskidspåren ligger nära utförsåkarnas pister. Farmor och farfar som inte åker skidor ska kunna ta en promenad från hotellet upp i skidområdet och äta lunch tillsammans med barnen och barnbarnen på någon av de pistnära restaurangerna.
Men det finns bara 13 liftar. Hur är det med expansionsplanerna?
– Det är klart att vi vill växa och locka fler. Men samtidigt vill vi aldrig bli för stora. Det faktum att det är familjärt och inte för stort är ju vårt egenvärde, det som gör oss unika, säger turistchefen.
För att få sommarturister att välja Arosa och inte betydligt större och mer kända grannar som Sankt Moritz, Verbier och Zermatt lockar man med ”allt ingår” som förförisk slogan. Bokar gästerna minst en hotellövernattning får de en mängd saker utan extra kostnad. Då behöver de inte betala en enda schweizerfranc för liftkortet eller entrén till badhus, klättringsleder och golfbanans driving range.
På kvällen besöker jag Burestübli, en traditionell schweizisk restaurang som nästan alltid är fullsatt. Rätterna varierar med skördesäsongerna. Många av rätterna innehåller just nu sparris eller jordgubbar som för tillfället skördas runt om i Schweiz. I menyn är dessutom allt kött ursprungsmärkt och kommer från schweiziska gårdar – förutom lammet som importerats från Nya Zeeland.
Beställer till förrätt capuns (pastaknytten) med sparris, till huvudrätt biff från en gård i en dal i närheten och till efterrätt glass med lokalt producerade jordgubbar. Tittar i ostmenyn och funderar på om jag orkar äta ännu mer, men kan i alla fall konstatera att alla ostar är schweiziska: appenzeller, emmentaler, gruyère och en schweizisk tilsiter.
Kyparen ber nästan om ursäkt för att rödvinet han serverar – Trimmiser 2008 – inte är gjort i Arosadalen, utan från en dalgång sex–sju mil bort.
När jag sitter på tåget tillbaka ner mot dalen för att resa hem igen bläddrar jag i broschyrerna från schweiziska järnvägen och inser vilket finmaskigt rälsburet transportsystem landet har. Ja, ja, med så små avstånd och så tätt mellan städerna är det väl ingen match att bygga järnväg till varenda håla, invänder kanske du. Men tänk då på höjdskillnaderna! Det har inte varit enkelt, inte gått fort och inte varit billigt att bygga den rätiska järnvägen – Rhätische Bahn – som slingrar sig fram i extremt brant terräng.
Det lilla röda tåget från Chur kommer varje timme ut ur skogen, ger signal, smiter in i en sista tunnel under byn och bromsar gnisslande in på bytorget.
Det känns puttenuttigt och futuristiskt på samma gång: som en Märklinvärld, som en vision om en framtid där det mesta går på räls.
Alpernas pärlor
Alpine Pearls är resultatet av två EU-projekt och omfattar20 byar i sex länder. Huvudsyftet är att erbjuda bergsturism som är hållbar och inte sliter på miljön. Därför har projektet lagt fokus på att turisterna enkelt ska kunna ta sig till semesterorten utan bil. Bilande turister lockas att parkera i garage och under resten av semestern ta sig fram till fots eller med kollektivtrafik. Aktiviteter som inte sliter för mycket på naturen och närproducerad mat är två andra av projektets käpphästar. Mer information:
alpine-pearls.com.
Text och bild: Per J Andersson
