Hållbarhet. Jag svär i kyrkan. Men är det inte världens mest infantila ord. Alltså, finns det någon som inte vill ha detta? Det är på samma nivå som lycka. Alla vill ha även detta, men det är som att fånga vinden. Några få sekunder kan vi vara uppfyllda av detta och sen händer det något och vi börja att tänka på framtiden eller dåtiden eller vad som finns i kylskåpet eller hur vi ska hinna till svärmor på söndag och hem igen för att hinna titta på allsvenskan. 

Det går inte att få ihop allt och vara evigt lycklig. 

Och det går inte att få ihop en verksamhet som ska tjäna pengar och samtidigt ha oket hållbarhet hängande över varje andetag. Ibland när jag söker offentliga pengar brukar jag gå in och titta på FN:s sjutton hållbarhetsmål. Det är en underbar lista, om möjligt ännu mer motsägelsefull än Guds tio bud. Man kan plocka några körsbär i sin ansökan, skriva en policy, skicka ut ett pressmeddelande och sen sova gott. 

Alltså NOT.

Hållbarhet är något som stora globala bolag kan lägga pengar och kraft på. Hållbarhet är en faktor som ska in när lagar skrivs om och nya hus och fabriker ska byggas. 

Men det går inte att ställa om hela samhället på bara några månader. Eller år. Eller decennier. 

Tyvärr, hållbarhet kommer att ta LÅNG tid.

Det lever knappt 8 miljarder människor på jordens just nu. Vår viktigaste uppgift är att se till att alla kan överleva och skapa sig ett vettigt liv genom egen försörjning. Detta måste ske där de bor eller i närheten.

Här är reseindustrin den kanske viktigaste motorn i världen. En sektor som sysselsätter drygt 10 procent av alla människor på jorden och siffran är på väg upp. Det mina vänner är hållbart.

Små företag i reseindustrin ska inte plågas med hållbarhetspålagor som i nio fall av tio är meningslösa slag i luften. Skapade av myndigheter som lever i elfenbenstorn och som aldrig varit oroliga över om de ska få lön vid slutet av månaden.

Suck. 

Reseindustrins viktigaste utmaning är lönsamheten. Den ska upp.

Sen kommer resten.

***

Ett annat ämne som driver mig till vansinne är Östermalselitens kampanj för att krossa turistnäringen på Djurgården. Idag demonstrerar ett gäng pensionärer under ledning av Björn Tarras-Wahlberg och Claes Britton. De är mot en Disneyfiering av Djurgården. Ursäkta vän av ordning, men Djurgården har varit en absurd nöjes- och djurpark sedan Karl den XII:s tid. Back in the days var det bara överklassen och de kungliga som roade sig här. I första hand med att skjuta konstiga inplanterade djur. Numera sker denna verksamhet i gigantiska hagar i Sydafrika. 

Sedan 138 år har Gröna Lund drivit nöjesfält här. Djurgården var Disney World långt före Walt Disney fick idén att i smyg köpa upp träskmark i Florida. 1897 arrangerades den stora Stockholmsutställningen på, just det, Djurgården. Det var i samband med detta som man skapade Strandvägen och rev den slum som tidigare huserade här. Nu vill entreprenörerna bakom Gröna Lund och Hasselbacken fortsätta denna utveckling. Allt för att Djurgården ska vara en plats för alla i Sverige, inte bara en mysig bakgård för de som bor på Östermalm och Djurgården. Jag har sagt det förr, denna lilla grupp människor kan vi deportera till Djursholm och vill de har en prommenad utan turister är det bara att gå runt i Hagaparken.

Djurgården är motorn i den svenska reseindustrin. Alla som inte förstår detta är min fiender. 

Och med dessa, något hetsiga ord, tar vi helg. 

Vi hörs på måndag igen.