Kan inte låta bli att skriva om lokaltidningen Dagens Nyheters kampanj mot Stockholm. Det är en trestegsraket av stjärnskibenterna Kristoffer Ahlström, Björn Wiman och toppades i förrgår av krönikören Bengt Ohlsson. 

Tre män i min egen ålder typ. 

Alltså män som flyttat till Stockholm, träffat kärleken, fått barn och karriär och nu är de fyllda av förakt för sin egen verklighet. Alltså padelbanor, VOI, trängsel i tunnelbanan och människor som lyssnar på poddar när de promenerar. 

Ytterst harmlösa saker om vi jämför med de skenande bostadspriserna som gör att ungdomar inte kan flytta hemifrån och de återkommande skjutningarna i förorten. De riktigt svåra samhällsutmaningarna går de tre åsiktsmaskinerna förbi. Det är ett desperat sökande efter uppmärksamhet över människor som sågar på den gren de sitter på. Jag menar, trivs man inte i Stockholm är det ju fritt fram att flytta till… Emmaboda eller Borlänge eller var som helst.

Det är inget straff att leva i Stockholm. 

Det är det absolut bästa som har hänt mig. Jag ÄLSKAR att bo i Stockholm. Kom hit i augusti 1999. Det tog några år att komma in i gänget. Men nu är jag här. 

Stockholm är MIN stad. Huvudstaden TILLHÖR mig. Jag hittar som i min egen ficka innanför tullarna. Jag kan historien från Stockholms blodbad via Lasermannen fram till öppningen av Brasserie Astoria.

När jag går på gatan brukar hälsa på hälften av alla jag möter. Åtminstone på Birger Jarlsgatans och Hornsgatans centrala delar. 

Det gör mig lycklig. 

Förra helgen tappade jag min plånbok när jag småberusad körde Bolt hem på Strandvägen. Redan innan jag kommit upp i lägenheten på Kattgränd ringde det i telefonen. En kille berättade att han hade hittat min plånbok på trottoaren, letat upp mitt nummer på Alla bolag och nu ville lämna tillbaka den. För närvarande stod han vid Glashuset (det som en gång var bensinmacken i världens bästa film G) och väntade på mig. 

Alltså. 

Detta händer en fredag klockan 22 när människor ska bli nedslagna och misshandlade. 

Jag återvänder till stadens hjärta och får tillbaka min plånka av två män som ABSOLUT inte vill ha någon hittelön.

Det är andra gången jag tappar något värdefullt på Strandvägen i Stockholm och får tillbaka det inom några timmar. 

Det fantastiska med att leva i en storstad är att det händer overkliga saker hela tiden. Staden är ett magiskt väsen som talar ett språk som nästan alla kan förstå. Alla utom tre män på landets mest lönsamma medieprodukt. 

Det är lite sorgligt faktiskt.

Men det struntar jag i nu, för snart blir det fredagsdrink på Teaterbaren på Nybrogatan med världens vackraste kvinna tillika min fru. 

Ha en härlig helg.