Han har delat med sig upplevelsen i en lång Facebook-uppdatering. Skräckresan där precis allt blev fel. Här i en något förkortad och översatt version:

”Sätt dig runt den virtuella Facebook-lägerelden, så ska jag berätta allt om skräcken under en flygning jag har varit på med SAS – Scandinavian Airlines. Berättelsen har allt; spänning, surrealism, många telefonsamtal och inte minst otroligt dålig kundservice från hela det skandinaviska flygbolaget. 

Gör dig redo: För det här kommer att ta lång tid! Den längsta uppdateringen jag någonsin skrivit. Om du trodde att Zetland skrev långa texter om nischade ämnen; you ain’t seen nohin ’yet – följande kan förhoppningsvis roa dig en kvart.

”Självklart kommer jag hellre för sent än att dö i en flygolycka”

Förspel

Det hela börjar den 21 april då jag åker till Lucca för att titta närmare på Puccinis hemstad och inte minst hans hus/grav i Torre Del Lago.

Flygningen dit ner är försenad på grund av problem med maskinen. Självklart kommer jag hellre för sent än att dö i en flygolycka, så det får du ta. 

Vi kliver ut i ett nytt och flygvärdigt flygplan och ger oss av mot Florens. Vi planerar också att landa i Florens, men eftersom det regnar och den nya maskinen är för stor och tung kan den inte landa i Florens. Så cirka 50 meter ovanför banan blir det Pisa i stället. Naturligtvis är det en överraskning att komma till en annan plats än där ens hyrbil väntar, men återigen; hellre levande i Pisa än död på en för kort och blöt bana i Florens. Efter ett långt samtal med biluthyrningsföretaget får jag omdirigerat hyran av bilen, mot en extra avgift såklart, då jag nu måste hyra bilen i Pisa och lämna tillbaka den i Florens tre dagar senare när jag åker hem.

”Till exempel hade fyra män som inte hette Louise fått ett boardingkort där de plötsligt fick namnet Louise”

Allt löser sig, och jag tänker inte på det längre, men när jag går hem igen börjar en process som lätt skulle kunna utgöra de första femtio sidorna i en Kafka-roman:

Akt 1

Bilen lämnas av i Florens, men på flygplatsen kan jag se att det är några av de danskar jag kan minnas från Pisa på väg dit. Jag minns dem för att de åker iväg med vad jag inbillar mig är ett jyskt transportföretag på affärsresa. De är ett 30-tal bort och de har roligt. Det småpratas lite och jag kan höra dem stå och prata om resan. Det skakar lite på huvudet och en och annan tittar i resetidningar, så eftersom incheckningen inte har öppnat än går jag över för att höra vad som är på gång. 

En av dem har en SAS-app och där står det att planet är inställt får jag veta. Jag kollar min mail, det är inget från SAS, men då säger en av dem från det jyska transportföretaget att de har pratat med SAS via deras kundtjänst och fått besked om att planet är omdirigerat till Pisa. Det låter inte helt vansinnigt för mig, då det också hände på vägen ner.

All info på Florens flygplats tyder dock på att flyget går helt som planerat. Jag väljer nu att ringa SAS för att höra vad som händer. I synnerhet damen med alla papper från det jyska transportbolaget på resa verkar verkligen ha bra koll på det. Jag ringer till SAS danska avdelning och får veta att planet kan inte landa i Florens eftersom det regnar igen, så det går från Pisa i stället.

Jaha, varför får man inte veta något om det utan måste höra det genom snacket i avgångshallen frågar jag. Det är helt enkelt för att det bara hände. Det har JUST bestämt att maskinen ska lämna från Pisa. 

Vad gör vi då? Jag frågar och får veta att planet går som planerat – 17:55 – men från Pisa i stället för Florens. Jag tittar på klockan. Klockan är runt 15.30. Går det att komma till Pisa? 

Jag frågar den SAS-anställde: Ja, det går bra. Kommer det en buss och hämtar oss? frågar jag, men det gör den inte, vi får ta oss till Pisa flygplats. Han säger också att SAS rekommenderar att man är på flygplatsen minst 2 timmar innan avgång. Jag får säga något i stil med att jag så gärna skulle vilja ge en annan rekommendation, och det är att flyga från flygplatsen som står på biljetten. Sedan lägger jag på luren, de andra danskarna i Florens berättar vad jag precis fick veta (andra av dem har fått samma besked under tiden). 

Alla som dök upp tidigt till avgången tar sig nu ut till taxikön. Bönar och ber att få dem ge sig av mot Pisa – resan tar mellan en timme och en kvart får jag veta; då är kl. 16:45, sedan är det en timme och tio minuter tills maskinen går. Då kan vi nog lyckas få bagaget incheckat tror jag.

”Hon är ledsen. Jag är ledsen”

I taxin kan jag inte låta bli att tänka att jag aldrig riktigt upplevt något liknande; att man bara säger till folk att de måste hitta en annan flygplats än den de ursprungligen skulle åka ifrån, så jag bestämmer mig – bara för att vara på den säkra sidan – att ringa SAS igen. 

Kanske har SAS-anställda jag pratat med missuppfattat något. Efter tio minuter kommer jag igenom till en nyanställd – det lugnar mig att hon är någon annan än den förra anställde. Hon är redan insatt i ärendet, vi är nog några som har ringt i samma ämne tror jag och hon bekräftar att ja, det är stökigt, men vill vi åka hem i dag så lämnar maskinen Pisa. 

Hon är ledsen. Jag är ledsen. Jag frågar vad som händer när vi kommer till Pisa i taxikonvojen, så vitt jag vet är SAS inte representerat på Pisa flygplats och det är helt sant får jag veta, men jag kan samtidigt vara ganska lugn; ty de vet att vi kommer, och somliga kommer att stå och ta emot oss. Rimligt nog.

Mirakulöst nog överlever vi taxiresan till Pisa på autostradan. Som de flesta med erfarenhet som passagerare i en italiensk taxi vet så är kör de galet fort och skriker.

Taxin rullar in på Pisa flygplats och taxametern rullar upp till 169 euro, som betalning. Jag betalar för nöjet, går ut, hämtar mitt bagage, vänder mig om och så står en blond kvinna, med ett spädbarn i famnen och frustration målad i hela ansiktet och frågar om jag är dansk. Jag säger ja. Hon säger; Jag håller på att bryta ihop, min man har precis fått veta i appen att flygaren ändå lämnar Florens.

Men jag har inte den appen, och jag har också precis pratat med den andra SAS-anställda, som har försäkrat mig om att SAS-personalen skulle stå med öppna armar och ta emot oss i Pisa, så jag säger; stanna här, jag går direkt in och kollar vad som händer. Jag säger nog inte riktigt något så coolt som ”What’s up”, utan kanske mer något som: ”Jag ser vad som händer”

Jag går in på Pisa flygplats, som visar sig vara en enda stor lågpriskakofoni och ser ut som en marknadsplats i en Indiana Jones-film; ljudvallen märks när jag kliver in och det står solbrända engelsmän i piratbyxor som tuggar med munnen öppen så långt ögat når. Kort sagt, Pisa flygplats är symbolen för anledningen till att du betalar tre gånger så mycket för att flyga med SAS – eller visar det sig – spoiler alert; vad man trodde var anledningen till att man betalar tre gånger så mycket för att flyga med SAS.

I det rödbruna folkhavet finns det dock ingen form av hjälp att få. Inga SAS-anställda, inga skyltar, inte så mycket som en enda liten italienare med en liten flagga där det står ”Köpenhamn” och ett frågetecken på.

Jag går till disken ”Flight Information” och frågar efter ett plan som skulle åka till Köpenhamn 17:55. Den unga kvinnan som sköter disken ser ut som någon som precis fått frågan om vi var på månen. Hon säger; nej, SAS flyger inte härifrån. Jag säger att jag är med än så länge, men det är omdirigerade maskiner, regn i Florens och för korta banor bland annat. Planet ska gå härifrån, säger SAS. Hon lyfter på telefonen och pratar italienska i två minuter och tittar upp och säger: Ingen här har hört något alls om vad du tjatar om.

Paus

Akt 2

Jag ringer SAS igen, och går ut och tänder en uppgiven cigarett. Nu regnar det också i Pisa, och vi utmattade danskar står där tillsammans, i regnet, i var och en av våra telefonköer. Paret med barnet rycker en taxi och kör tillbaka till Florens i hopp om att appen talar sanning. Äntligen kommer jag igenom. Jag kanske frågar lite kortfattat om vad fan som egentligen händer? ”Ja, vi är i chock här också”, är svaret, så mycket jag kan minnas, eftersom den formuleringen inte lugnade mig. Men! Jag har fått höra att planet lämnar Florens ändå. Jag säger inte ens What the fuck! Jag bara frågar, helt död inombords; när? Ja, det är lite försenat nu, säger mannen, så vi kanske kan ta oss dit. Hur mycket försenat, frågar jag. Ungefär en timme. 

Jag tittar på klockan. Klockan är nu 17, så maskinen går kl 18:55. Det går att nå. Jag skaffar en bil, säger jag till mannen i telefonen, och fortsätter: ”Du behåller min plats på planet, för nu sätter jag mig i en taxi för andra gången på grund av din cirkus i dag, och om jag kommer till Florens och incheckningen är stängd, bli jag tokig! Och förresten, jag förväntar mig att du betalar för taxiresorna”. 

Ja, får jag höra. Jag behöver bara spara kvittona, sedan skulle han skicka en länk för återbetalning. (Kom ihåg detta, för det är viktigt senare). 

Vi är några stycken som samsas om en taxi och kör nu upp till 150 km mot Florens – igen. Vi pratar lite i taxin om att vi aldrig har upplevt en värre resa – en enda person invänder dock att han har upplevt något liknande, och det var sista gången han någonsin skulle flyga med SAS. Jag hör vad han säger och nickar instämmande. Jag väntar på återbetalningslänken som aldrig kommer. Vi kommer till Florens, de andra frågar vad vi gör med notan, jag säger att jag tar den, jag går i alla fall och väntar på en länk för återbetalning, säger jag igen. 

En länk jag är övertygad om just då är en fråga om formalitet. Jag säger att jag helt enkelt inte har fantasin att föreställa mig något annat (kom ihåg detta, det kommer att bli viktigt senare). Jaha, då springer de andra in och orienterar sig medan jag betalar.

Jag kommer in. Incheckningen är stängd. Det finns ingen SAS-skylt på flera kilometers avstånd. Nu börjar jag också gråta snart. Jag är på väg att vända när jag plötsligt hör ett högt och ljudligt: ”Häröver!”! Det är det jyska transportföretaget på tjänsteresa. 

De står i en lång kö till ett annat flygbolags incheckningsdisk. Vi kommer till dem och delar med oss av våra krigshistorier. De har varit i Pisa också, även om jag faktiskt inte såg dem där, men de säger att de tog tio taxibilar dit och tio taxibilar tillbaka, och när de kom tillbaka till Florens hade SAS faktiskt stängt incheckningen, men de hade klagat så högt och ivrigt att personalen var tvungen att öppna ytterligare en disk. 

Jag upptäcker plötsligt att mitt hjärta klappar även för de små och medelstora företagen i Danmark, tänker jag när jag står där med utsikten att både jag och mitt bagage faktiskt kommer hem till Köpenhamn. 

Lite senare kommer även familjen med spädbarnet. Det var faktiskt ganska rörande att se dem. Jag hade gett upp dem, för de körde från Pisa före oss minns ni säkert, men de hade precis varit ute och kört med en chaufför som var lite mindre galen än vår, så vi hade kört om dem på vägen tillbaka till Florens. Det finns en förbrödring mellan drabbade i en sådan situation. 

Tja, det jongleras med resedokument och coronapass, och vi jagas genom prioriterad säkerhet och springer genom flygplatsen för att nå det där flygplanet. Sedan kommer vi till grinden, och där står vi som sillar i en tunna i upp till 40 minuter, för det är så mycket skräp med boardingpassen – för det kan SAS inte heller hålla reda på. Till exempel hade fyra män som inte hette Louise fått ett boardingkort där de plötsligt fick namnet Louise.

När vi äntligen kommer in i flygplanet är jag så uttorkad och hungrig efter att ha tillbringat de sista fyra timmarna av mitt liv i ett tillstånd av mer eller mindre panik att om jag hade varit en seriefigur så skulle jag ha sett och Fata Morgana. Inga problem. Det sköter SAS; ”Vår purser kommer runt med försäljningsvagnen och då har du möjlighet att KÖPA lite mat och dryck”. 

I detta flygplan fyllt med passagerare som SAS har rövhalat så eftertryckligt, och skickat oss över Toscana och tillbaka igen, så att du kan få köpa något att dricka och äta. Därmed avslutades min resa med SAS; två cola och två pizzaskivor direkt från micron för 128 kronor. Det är den sorgligaste och mest förödmjukande måltid jag någonsin har köpt och konsumerat offentligt.

Efterspel

Återbetalningslänken från SAS kom såklart aldrig, men samma kväll går jag och lägger mig med en förhoppning om att jag ska vakna nästa dag av ett mejl från SAS – för det är väl SAS och inte EasyJet eller Ryanair? 

Ett mejl skrivet efter att alla inblandade i SAS ursäktar sig för det kolossala klusterfuck de genomförde dagen innan. Ett mejl som säger förlåt, och som säger att nästa gång jag ska ut och flyga så hoppas de att det blir med SAS, för då är det såklart första klass, nu när jag och resterande passagerare har haft en så eländig upplevelse med SAS, och att jag givetvis inte behöver betala fullt pris för den annars väldigt dyra biljetten jag hoppats skulle kunna transportera mig till Florens och tillbaka igen, relativt odramatiskt.

Men det finns ingen e-post från SAS. Inte på morgonen, inte vid middagstid, inte på eftermiddagen. Jag sitter och tittar på mina två taxikvitton, som uppgår till 330-ish euro eller 2 600 kronor. 

Då ringer jag SAS igen. Efter att jag har gett bokningsreferensen går det en kort stund, och då säger kvinnan: ”Ja, det kan jag se”, då frågar jag vad de hade tänkt göra åt saken. Det de tänkte på var att skicka en återbetalningslänk, och sedan skulle de titta på ”bevisen”. 

Jag frågar varför jag måste ”bevisa” något när hon precis har bekräftat att hon kan se på skärmen att det är helt galet. Det är ett förfarande, får jag veta, och handläggningen av ärendet på återbetalningen är för övrigt tio veckor. Jag säger att jag rent av vägrar att lägga 2 600 kronor i taxiräkningar hos SAS i tio veckor. (Ett belopp du för det jyska transportföretaget kan multiplicera med tio). Jag säger att jag vill prata med hennes chef. Jag får höra att det inte är möjligt, för han finns inte. Nu menar Kafka allvar och det uttalandet stoppar kort min hjärnaktivitet. Eftersom jag har internaliserat vad personen just har hävdat frågar jag mig misstänksamt vad exakt det ska betyda? Har du ingen chef? Det blir en kort paus, där personen i fråga bara funderar på om hon ska följa sin bluff, innan det spottas ut: ”Nej, det har jag inte”. Jag säger att jag helt enkelt inte tror på det, och att nu blir det för häpnadsväckande. Hon håller fast vid sin märkliga position och det slutar med att jag frågar om hon är direktör för SAS. Hon kommer dock inte att erkänna det, men hon vill gärna skicka en återbetalningslänk. 

Den kommer såklart inte, men jag hittar själv portalen efter lite letande på webben. Jag laddar upp mina kvitton, beskriver processen och sätter mig att vänta i 8-10 veckor. Jag är dock ganska säker på att jag självklart kommer att få mina taxikostnader ersatta, för varför skulle de inte göra det egentligen?

Slut

”Jag är faktiskt så vansinnigt missnöjd som man kan bli

Häromdagen fick jag ett mejl från SAS svenska avdelning, tror jag, på engelska, där det står att jag inte får ersättning, eftersom planet inte var mer än tre timmar försenat. Här sätter SAS en mycket misslyckad ekvation mellan vad som är rätt och vad som är rimligt. 

Jag skriver tillbaka till den som jag bara satt i den där taxin för att SAS egna anställda hade skickat ut mig dit. Jag får ett nytt mail dagen efter där det står att de är väldigt ledsna över det, men så är det. 

Då skriver jag tillbaka att om det är så, så går jag till pressen. Ja, jag skriver det här helt enkelt för att jag är desperat. 

Strax efter får jag ett nytt mail där de sedan skriver att om det måste vara så kan jag få 120 euro i ersättning, och jag kan – mycket nådigt – få dem redan om en vecka. Jag skriver tillbaka att det inte är tillräckligt bra. De svarar att om jag inte är nöjd så kan jag skriva ett klagomål till SAS.

Men jag orkar inte längre, även om jag är så långt ifrån nöjd som man kan bli. Jag är faktiskt så vansinnigt missnöjd som man kan bli, men om jag fortsätter att driva det här fallet, då blir jag så arg på telefonsamtal som alla slutar på samma sätt, och mejl med falska ursäkter, att jag får hjärnblödning. 

Så nu har jag bestämt mig för att jag för de 2 600 kronorna har fått en historia som är lång, delvis underhållande, men mest av allt häpnadsväckande för alla jag har berättat den för – för det är flygbolaget SAS. Jag tror att de flesta tror att jag överdriver, men det gör jag inte. 

Ibland på nätterna, när jag inte kan sova, börjar myriaden av tankar: ”Vem bestämde inom SAS att säga till folk att de bara skulle ta sig till Pisa i en taxi? Då måste det finnas någon som samordnat det? Vem gjorde det? Det är inte bara något de bara gör, eller hur? Väl? De måste väl fråga någon? Vem frågade de? Har han fått sparken? Men då måste jag andas ut och komma ihåg att det förmodligen inte är någon mening med galenskapen och att den här historien redan har gjort underverk på middagsbjudningar och andra sociala sammankomster efter covid där en dryg halvtimmes ohygglig reseanekdot gör sig bra.

Moralen i historien är förstås att SAS en gång var något, men nu är det bara ett lågprisbolag som man betalar fullt pris för. Och självklart behöver du aldrig dyka upp två timmar innan på en flygplats.

Till sist skulle jag säga att om någon läser detta och kan känna igen historien, kanske från sig själva, från några av sina bekanta som kan ha varit på samma plan, så skulle jag väldigt gärna vilja höra från dig. Har du hört från SAS, har du fått tillbaka på taxiräkningen? 

Har du pratat med personen utan chef? Och från paret med spädbarnet; Kom ni hem bra?

Det var världens längsta statusuppdatering”.

Frederik Cilius, med SAS för sista gången.