Venedig. 

Jag har varit i Venedig igen. Det var fjorton år sedan sist.

Alltså världens vackraste stad är beroendeframkallande. 

Var på plats för att inspektera Norwegian Cruise Lines nästa båt Prima. Exakt vad jag tyckte om den och vad kryssningsbolaget har för planer återkommer jag snart till i en längre text. 

Nu tänkte jag koncentrera mig på Venedig.

Detta är ofta en baktalad destination bland svenskar. Många hävdar att Venedig är ett slags Disneyland översvämmat av amerikanska turister. Vattnet är skitigt och luktar illa. Krogarna fullsatta och överprisade. Hotellen trånga och ännu dyrare. Värsta av allt är kryssningsturisterna som likt råttor gnager sönder det medeltida världsarvet och lämnar förfall efter sig. 

Ja, vi har alla läst om Venedigs unika turistskatt och att kryssningskepp sedan några år är förbjudna att lägga till i lagunen. 

Jag säger inte att överturism inte är ett problem, men Venedig är oavsett vad många tycker världens vackraste turistdestination. Staden har stått pall för mycket under århundradena och klarar även dagens anstormning av turister utan större problem. 

Visst är det några varma sommardagar fullsatt på Markusplatsen och trångt på Rialtobron, men det är nästan lika packat i Gamla stan och Kungsträdgården i Stockholm i juli. Men skillnaden i Venedig är att när solen går ner åker de flesta turister någon annanstans. En betydande majoritet av Venedigs 30 miljoner årliga gäster sover inte över. De gör att staden på kvällen och tidigt på morgonen känns ganska övergiven. Man kan gå på en stor gata helt ensam. Det är nästan lika spöklikt. 

Och förstås magiskt.

Att komma till Venedig första gången är samma känsla som att komma till New York första gången. En plats man sett på bio och tv hur många gånger som helst kan väl inte vara ännu bättre i verkligheten? 

Men så är det. 

Venedig överträffar ens vildaste fantasier. 

Hur kan det vara möjligt? Jag tror att storleken är svaret. Det bor för närvarande 50 000 människor i Venedig. Det brukade bo ännu fler här back in the days. Det gör att staden är stor. En mellansvensk stad på 118 öar med knappt 400 broar. 

Bara att gå runt i staden ger en oerhörd känsla av generositet. Jag får ta del av detta. Jag får vara en del av denna stad utan brummande bilar och ilande cyklister. 

Den moderna kapitalismen föddes här. Redan 1157 etablerades Venedigs bank. Den krossades först när Napoleon tog över 1792. Under denna långa epok skapades förmögenheter i Venedig som Klarnas grundare bara kan drömma om. (Att låna ut pengar till människor som knappt kan betala tillbaka har alltid varit en lysande affärsidé.)

”Besökte ett palats vid Grand Canal som varit i samma familj i 700 år. Det var iskallt och jag undrade vad senaste stambytet kostade.” 

Och ja, den tidens rikingar drevs precis som dagens miljardärer av fåfänga. De byggde overkliga palats för att kunna visa alla hur rika de var. De bjöd in de främsta konstnärerna för att dekorera väggar och tak. Rikingarnas namn har vi sedan länge glömt bort, men byggnaderna finns kvar. Och målningarna av Tizian och de andra har evigt liv.

Det fanns en tid när jag var avundsjuk på dem som ärvt mark och stora hus. Men nu har jag insett att det är inget att bry sig om. 

Det är marken och husen som äger människorna. Besökte ett palats vid Grand Canal som varit i samma familj i 700 år. Det var iskallt och jag undrade vad senaste stambytet kostade.  

Förr skickade man stora båtar till Egypten för att ta hem katter som skulle jaga Venedigs råttor. Det gör man inte längre, men jag är övertygad om att många råttor finns kvar. Att bo i Venedig måste vara ett helvete. Allt ska transporteras med båt och sedan bäras för hand fram till husen. 

Det är sånt som vi tillfälliga besökare inte behöver bry oss om när vi äter lunch. Vi kan bara njuta av maten och vinet. Och ta emot den vänliga servicen vi får av de som arbetar i staden och som inte har sett en utländsk turist på drygt två år.

En av de bästa luncherna på länge (ja, flera år skulle jag tro) åt jag på Quadri på Marcusplatsen Jag vet att ni tänker att det måste ligga en turistfälla på världens vackraste torg, men det var himmelskt gott. Jag har ätit på ett gäng restauranger som Michelin har gett stjärnor och tänkt jaha. Men Quadri borde få fler stjärnor. 

Okej, nu kanske ni känner att Viggo har blivit galen. 

Och så är det nog. Man blir tokig av att vara i Venedig. Lycklig och tokig. Levande. Det är tjusningen med att resa.

Och när jag ändå håller på med restips. Att besöka Venedigs systerstad Verona är nästan lika häftigt. Ännu en magisk stad. Att vandra i Shakespeares fotspår i Verona är lika häftigt som att besöka stadshuset i Venedig. Speciellt eftersom det inte finns några belägg för att alla tiders dramatiker verkligen besökte staden.

Det var resereportage som detta som blev grunden till Romeo och Julia.  

Detta var veckans fredagskrönika. 

Min nästa resa går till Grindelwald. Där är jag på söndag och måndag. 

Sen åker jag vidare till London för deras Grand Travel Award. 

Och på onsdag är jag hemma igen i Stockholm.

Rapport om dessa resor får ni nästa fredag. 

Håll ut. 

Och håll i.