Äter fredagslunch på Riche med Stephan Ekbergh. Vi sitter vid mitt gamla stambord nummer 14 som är placerat mitt i lokalen med perfekt utsikt både mot baren och matsalen. Det är fullsatt och stämningen i lokalen är som alltid öppen för ett möte eller två. 

Stephan Ekbergh är en av de smartaste personerna jag intervjuat i reseindustrin. Vet du inte vem han är? Klicka här och lyssna på min podcast-intervju. 

Stephan är sedan sexton år bosatt i Kapstaden i Sydafrika och driver Afrikas största OTA Travelport. I våras var de helt nedstängda, men nu har det börjat röra på sig och business är tillbaka med 40 procent. Mest inrikes i Sydafrika, men även på andra delar i Afrika verkar folk röra på sig.

Vi äter långlunch och sveper i breda penseldrag över allt från Donald Trump till företagande i Kina via hur det är att leva på en klippa vid södra Atlanten granne med Carl Fredrik Sammeli. Den senare var en av de smartaste människorna i min gamla arbetsgivares universum. Följaktligen Resumé, affärstidningen om reklam, PR och medier. 

Idag lär Sammeli försöka bygga hus i gettot. Alltså Sammeli själv bor så långt från favelan det går att komma, men han har en bred blick över var och hur man kan göra affärer. 

Det har Stephan Ekbergh också. 

Och nu undrar ni vem som tog notan i dessa bistra tider? Det gjorde förstås Stephan enligt principen den rikaste bjuder. 

Hovmästare på Riche sedan stenåldern är Leif Månsson. Han är förstås lite oroad nu när vi är på väg mot en ny istid i restaurangbranschen. Men Leifs förslag är att vi ska fira tolvslaget redan klockan 21. Det ville han att jag skulle ta upp i min fredagskrönika. Det gör jag således både nu i teorin och i praktiken när jag tar en italiensk öl i matsalen på Taverna Brillo samtidigt som jag författar denna krönika. Min plan är aldrig att stanna tills krogen stänger, men de bästa kvällarna i livet har det varit just nu. 

I go with the flow. 

***

Veckans stora trend i övrigt är tyvärr att de planekonomiska krafterna har god vind i seglet. I början av veckan berättade Astrid Lindgrens värld att man riskerar konkurs om nedstängningen fortsätter nästa år. Några dagar senare meddelar Liseberg att man ska bygga ett gigantiskt vattenland för 700 miljoner bredvid sitt nya enorma hotell. Notan för det senare är svindlande två miljarder…

Att Liseberg backat en halv miljard i år tycks inte leda till någon tanke alls. Det kommunala tivolit lever i en helt annan verklighet än privatägda Astrid Lindgrens värld. Att leka med skattebetalarnas pengar är en god gammal tradition i Muteborg… jag menar förstås Göteborg.

Jag ser framför mig hur Astrid Lindgren sitter i sin himmel och skriver en ny saga om Pomperipossa. Hon hade varit rosenrasande av den utveckling som vi ser nu. Det är jag också, jag anser inte att en kommun ska driva en nöjespark. En stad eller ett land ska skapa förutsättning för entreprenörer att driva handel och utveckling. Ungefär som det funkar i Stockholm och många andra städer runt om i världen.

1989 var jag med och rev järnridån i det som en gång hette Sovjet. Jag har ingen lust att göra det igen.

***

Jag lovar härmed att ta vaccinet först av alla. 

***

Har försökt att få Scandics fastighetsägare att säga något om det faktum att Nordens största hotellbolag inte vill betala hyran. Som av en händelse har de ingen kommentar.

***

När en människa (eller ett företag) drabbas av en oväntad katastrof finns tre instinkter: frys, fly eller fäkta. I förväg säger många att de ska fäkta, men i efterhand kan vi se att många fryser. 

***

Jag tycker Visitas vd Jonas Siljhammar krigar på bra för reseindustrin och speciellt krogbranschen. Problemet när man kämpar och slåss är att man i omgivningens ögon ofta uppfattas som lite galen. Det är en farlig balansgång.

***

Och med dessa ord i datorn kan jag konstatera att det finns mer kvar i mitt ölglas. Härligt. Ha nu en skön helg så hörs vi igen på måndag.