Från Boston till Luzern, vidare till Stockholm. En snabbis till Paris. Tillbaka till Stockholm. Det är en helt vanlig vecka i Louise Julians liv. Som koncernchef för EF reser hon kors och tvärs över världen och besöker oftast minst tre länder i veckan.
En frostig vårdag träffar hon Travel News på Café Oscar på Östermalm i Stockholm. Även om Louise Julian är den högst uppsatta svenska kvinnliga chefen internationellt är det ganska få som känner igen henne på gatorna i Stockholm. Men på caféet hejar personalen glatt på stammisen.
– Här har det sett likadant ut sedan jag började gå här för 20 år sedan, säger Louise Julian nöjt, hänger pälsen över den nötta
50-tals-stolen och konstaterar att det är
skönt med ett ställe som inte är så designat.
Att stämma träff med Louise Julian är
en konst där envishet visar sig ge resultat.
Efter fem försök sitter hon till slut där, svalt elegant, avspänt klädd i jeans och stickad vit tröja. Svenskt fräsch, trots en kraftig förkylning. – Jag försöker att inte göra mina scheman för hysteriska. Jag bokar av när det känns för mycket och måste prioritera för att må bra, säger hon med ett ursäktade och bländvitt leende.
Det tog 20 år av slit för Louise Julian att klättra allra högst upp på toppen av familjeföretaget, som på 40 år vuxit från en liten svensk språkresearrangör till ett globalt imperium med verksamhet i 50 länder och huvudkontor i såväl Luzern, Boston och Hong Kong. Över 3 000 anställda arbetar på de hundra kontoren och mer än 23 000 lärare lär ut engelska till de över 3 miljoner studenterna. Den svenska verksamheten är endast någon procent av omsättningen.
Hur svensk är EF-koncernen nuförtiden?
– Ägaren Bertil Hult är ju hur svensk som helst. Så även om vi är väldigt amerikanska i USA och japanska i Japan finns det en touch i företaget som kommer från det svenska hjärtat.
Hon talar om öppenhet, ödmjukhet och ordning och reda. Och svenska chefer som fortfarande finns på många orter.
– Själv känner jag mig inte så svensk längre, utan som en mer internationell person. Jag har bara jobbat fyra år i Sverige och bott större delen av mitt vuxna liv i USA, Italien, Frankrike och Schweiz.
Sedan januari är Louise Julian tillbaka i Boston med sin familj, efter tre år i Schweiz.
– Det har gått så bra för EF i Europa att vi kände att vi ville fokusera mer på den amerikanska marknaden. Men det är svårt att veta var man ska bo eftersom det finns möjligheter överallt.
I Louise Julians framtidsvision verkar det inte finns några gränser för EF:s tillväxt.
– Av de 6 miljarder människorna på jorden bor 1 miljard i industrivärlden. Av dessa kan hälften tala engelska och 500 miljoner inser
att de borde lära sig språket.
Bland utvecklingsländerna är Kina en av de marknader som växer mest. EF slog sig in tidigt och skördar nu frukterna av sina ansträngningar. Varje måndag öppnar företaget en
ny skola i Kina och har gjort så i ett antal år.
– 200 miljoner kineser pluggar engelska just nu. Men även i ”gamla” länder som Korea och Taiwan där vi funnits i 30 år och ”nyare” som Vietnam finns stort intresse.
Även i europeiska länder som länge haft tillgång till engelska ökar behovet på grund av globaliseringen och att många eftersträvar att kunna uttrycka sig ledigt på engelska vid affärskontakter och föredrag.
– Såväl lärarledd som onlinebaserad utbildning ökar. Trenden är att till exempel läkare vill ha specialiserad läkarengelska och att de inom resenäringen vill ha mer resebranschengelska.
Den amerikanska marknaden är den enskilt största. Det handlar om kulturresor till Europa för highschoolelever, men även om nystartade Hult International Business School i Boston.
– Många unga börjar inse att det kan vara bra att se vad som finns utanför USA. Att rektorn på Harvard meddelade att studenter utan pass inte är välkomna hade ett stort symboliskt värde.
Även om kärnan inom EF snarare är utbildning än resor är EF en gigantisk researrangör.
– Vi hör till exempel till dem som säljer flest transatlantresor i världen, beroende på ett stort resande både till och från USA.
Det finns en flaskhals för den enorma tillväxten: Tillgången på lärare och duktiga chefer. Detta ser Louise Julian, vid sidan om framtidsstrategier, som sin viktigaste uppgift.
– Som entreprenöriellt företag, som rör sig snabbt, och med kontor långt borta behöver vi självständiga chefer som inte är rädda för att ta beslut.
Louise Julian brukar vid anställningar fråga om den intervjuade brukar ramla i skidbacken.
– Man kan ju falla av olika skäl. De vi vill ha ramlar för att de pressar sina gränser. Är man för försiktig blir det inte mycket av livet.
Entreprenörsandan är trots tillväxten fortfarande ett nyckelord. För att behålla kreativiteten uppmuntras cheferna till att våga misslyckas.
– Det skulle bli rätt tyst om alla bara försökte föreslå perfekta idéer. Men cheferna måste också våga erkänna misstag och ta hjälp.
Vad var ditt senaste misstag?
– Eftersom jag också lever efter tesen att våga testa nya saker sker det hela tiden. Vi gick till exempel in i Portugal några år för tidigt. Först
nu går det bra när ekonomin börjat få fart.
En viktig hörnsten i kulturen är ”The very blue book”, en 60-sidig bok som innehåller tankar från ledningsgruppens möten under ett antal år tillbaka.
– Den ger riktlinjer och gränser, inom vilka det går bra att misslyckas.
Självinsikt värderas högt hos cheferna.
Själv säger sig Louise Julian inte vara analytisk.
– Jag tycker inte det är kul. Att EF inte är ett speciellt analytiskt företag passar ju kanske bra. Visst följer vi försäljningssiffrorna löpande, men tyngdpunkten ligger framåt, mot nya idéer.
EF beskrivs av många som ett tufft men roligt företag att arbeta på. Man ”arbetar dygnet runt” och lever för företaget. Att hälften av cheferna är kvinnor blir självklart om man tillsätter efter kompetens, menar Louise Julian.
– Men man får jobba mer för att behålla kvinnor. Vi har en tydlig linje. Kvinnor som får barn kan välja om de vill fortsätta uppåt i karriären eller ta ett tillfälligt kliv nedåt.
Hemma hos familjen Julian klaras vardagslivet av med hjälp av au pairer, sammanlagt 14 stycken som avlöst varandra de senaste 13 åren.
”I Sverige är det så mycket Luther, duktiga Annika och curlingföräldrar, som inte tar hjälp av någon eller har möjlighet till avdragsgill hemhjälp”. Citatet från en tidigare intervju får Louise Julian att markera revir. Men med samma nästan barnsligt mjuka, men samtidigt bestämda röst, som tidigare. – Jag har sagt det. Men vill inte prata mer om det. Det blir lätt bara en kvinnofråga. Oavsett kön finns det gränser för hur mycket man orkar med.
Hon fortsätter ändå att förklara.
-I Sverige mår en fruktansvärd massa människor dåligt för att de inte orkar med.
Vad är det för tokigt land? I USA jobbar många hårt, men utan utmattningseffekter. De har dels tillgång till hjälp dels anses det kompetent att
ta hjälp. Här är det tvärt om.
Företagskulturen på EF, som skapats av den excentriske och ibland eldfängde Bertil Hult, beskrivs ibland som ”up or out”. De anställda får snabbt eget ansvar, men det är ingen hemlighet att många chefer kommit och gått under åren. Ibland med huvudet före.
Hur har du lyckats hålla dig väl med Bertil Hult ända till toppen?
– Vi kompletterar varandra och passar till och med bra ihop. Bertil är en krävande, dynamisk och väldigt entreprenöriell person. Man får välja om man kan leva med en sådan person. Vi har haft många diskussioner. Med tillräcklig grundrespekt för varandra kommer man alltid överens.
”Up or out” låter dock väl kontroversiellt
i Louise Julians öron. Företaget har mognat
och fått mer struktur.
-Man behöver inte nödvändigtvis promotas uppåt utan kan växa i sin nuvarande roll. Det viktigaste är att man brinner för sin roll, annars är det bäst för alla att man gör något annat i l-ivet.
