Till en början vill hon mest prata om mig. Veta vad jag är för en. Har jag barn? Men hunden då, går den på dagis?
– Bott i Kalix? Då är du i alla fall en rejäl kvinna! utbrister hon och sätter ner en kopp automatkaffe på mötesbordet.
Katarina Sjögren Petrini har aldrig satt sin fot i Kalix. Det var betydligt mer långväga platser än så som lockade när hon drömde sig bort under skolåren i Norrbotten. Född i Gällivare men uppvuxen i Luleå kan hon också kallas rejäl, oavsett om det ska ses som en geografisk egenskap eller inte. I det rejäla finns också mjuka kanter, och en ovilja att framhäva sig själv.
Att ställa sig på Grand Travel Awards scen som Årets Chef innebar därför motstridiga känslor för Ticket Privatresors vd, som älskar sitt jobb och är glad över utmärkelsen – samtidigt som hon helst skulle undvika fokus på sin person. Hela personalstyrkan borde få pris, om hon fick bestämma.
– Det har väl med uppväxten att göra också. Är man uppvuxen i en mindre stad har man med sig att man inte ska göra så mycket väsen av sig. Jag blir jätteglad när det går bra! Men det räcker för mig att själv se framstegen. Jag har inget behov av att stå i centrum eller få uppmärksamhet för det.
I chefsrollen vill hon vara mitt i smeten, och är det också. Med en arbetsplats i det öppna kontorslandskapet långt upp i höghuset intill Sickla Köpkvarter i Stockholm har hon möjlighet att snappa upp det som pågår omkring henne. Ett litet jubel när någon fått goda nyheter vill hon inte missa. Och att överhuvudtaget ha energi omkring sig ser hon som oerhört viktigt.
– Jag trivs med att ha många bollar i luften. Då blir jag på hugget. Händer det för lite så blir jag lat.

Minst en gång i månaden försöker hon komma ut på besök i någon av de 52 butiker som Ticket har i Sverige. Katarina Sjögren Petrini beskriver det som en kick för tankeverksamheten att komma ut i verkligheten och möta kunder och personal.
Hon är nöjd med den multikanalstrategi som Ticket satsat på, med en kombination av butiks-, telefon- och onlineförsäljning, och ser inte utbudsdjungeln på nätet som något hot. Tvärtom – ju större den blir, desto större blir behovet av hjälp för att hitta rätt, menar hon.
– Människor är så pålästa idag att det är klart att vi också ständigt måste höja vår kompetens. Alla säljare kan ju inte kunna allt om varenda avkrok i världen, men det viktigaste är engagemanget. Att man säger: ”Jag ska ta reda på det åt dig!” Det är servicen som är det viktiga.
Just ”engagemang” är ett ord hon återkommer till, både för att förklara sin egen obändiga drivkraft och sin filosofi om ledarskap.
– Ledarskap för mig är att tillsammans med andra åstadkomma något. Delaktighet är väldigt viktigt. Den som får rätt information kommer att bidra mer. Jag vill att människor ska känna för det de gör, med hjärtat.
Hon minns några nybörjarfel hon gjorde på sin första chefspost – den som gruppchef för affärsredovisning på dåvarande Q8 Pe-troleum.
– Det var jättekul att bli chef! Men också lite tufft att plötsligt få den rollen för mina kolleger. Jag förstod inte i början hur viktigt det var att informera när jag gick på möten, eller att ta emot och ge feedback löpande.
Katarina Sjögren Petrini vill att alla ska känna sig bekväma med att kunna komma till chefen och ge konstruktiv kritik, och säger att hon förstår att det kräver mod.
– Men det betyder också att de bryr sig om en. Det ska man komma ihåg.
Några av hennes vänner kan fortfarande skratta och säga att de inte kan förstå att hon är chef. Hon som var så … bohemisk. Slarvig, hade säkert hennes föräldrar sagt, det medger hon.
– En del måste ha allt planerat. Självklart behövs det struktur, men jag har väl alltid varit en person som tar saker lite som de kommer. Då kanske man inte blir lika stressad heller.

Katarina Sjögren Petrini var danstjejen, showtjejen, så småningom till och med dansläraren – som skulle bli civilingenjör, men som istället blev civilekonom, och absolut inte skulle syssla med redovisning. Marknadsföring och försäljning var ju hennes grej. Men en envis ådra sa henne att vägen dit stavades hårt arbete inom det jobb hon hade, och en hand i vädret för att ta på sig extra uppgifter som egentligen inte var hennes – men som ledde i en riktning hon önskade.
Någon brist på målmedvetenhet och engagemang har hon inte. Kan det vara så att jobbet brukar följa med hem?
– Nej, barnen kräver att jag är närvarande. De är ärliga. De ser om jag tänker på annat och grubblar. Vissa tankar har man förstås med sig ändå, men de tvingar mig att lämna det mesta på jobbet, säger Katarina Sjögren Petrini, och fortsätter på spåret med barnen – ”den bästa ledarskapsskolan som finns”.
– Framförallt lär man sig tålamod. Tålamod, lugn och kommunikation. Man kommer ingenstans genom att forcera saker, och det är likadant med vuxna människor.
Själv ser hon sig som en person som alltid vill framåt, se utveckling, och gärna genomföra det mesta på en gång – men som lärt sig att dra i bromsen. Människor behöver tid. Och människor är olika.  
Hennes egen resa till den insikten är en process som pågått över åren, men den i särklass viktigaste upplevelsen hon personligen kan minnas var ett utbytesår på high school i utkanten av St Louis, Missouri, på åttiotalet. Omställningen till det amerikanska livet var svårare än hon anat, men efter en tuff början och många kulturkrockar hade hon skapat sig ett liv även där.
– Det var ju inte som Falcon Crest, som man hade sett på tv precis. Men för mig var det oerhört nyttigt att se att livet kan vara på ett annat vis.
Samhället var mer segregerat än hon kunnat tro, med svarta och vita i olika skolor. När hon som vanligt tog bussen var hon en udda fågel, eftersom att åka buss i USA är en klassfråga. Hon blev uppmanad av familjen hon bodde hos att inte prata med sina medresenärer eftersom de ”inte är som oss”.
Men allt var inte sämre än i Sverige, vilket var en minst lika bra erfarenhet, och efter ett år ville hon inte åka hem.
Efter gymnasiet fick reslusten fortsätta frodas, med tre tågluffar i Europa, varav en på egen hand. Ståplats på nattåget i Jugoslavien hörde till. Det var så man reste.
Under en tid var hon även au pair hos en diplomatfamilj i Östberlin, där hon skjutsade barnen genom Check Point Charlie varje dag, på väg till skolan i väst. Att hemmet var avlyssnat var hon medveten om, men hon blev ändå förvånad när hon någon gång fick en kommentar från vakterna vid gränsen, som visste att hon skulle vara ensam hemma den kvällen.

Katarina Sjögren Petrini gjorde många backpackerresor under de kommande åren, och på sin jorden-runt-biljett besökte hon bland annat Kina under sent åttiotal, och lite senare – ett oexploaterat Papua Nya Guinea.
– Jag var ganska bestämd med att charter inte var något för mig på den tiden, säger hon och ler.
– Nu är det annorlunda. Sedan jag fick barnen blev det alldeles förträffligt.
Resorna, som sagt, men även jobb på allt från långvården till städfirmor har lärt henne att människor är olika – och ska vara det.
– Jag vill ha olika typer av människor i ledningsgruppen. Det blir dynamiskt då. Konf-likter kan ju föra saker framåt. Men ska man kritisera något ska man göra det sakligt. Gnäll gillar jag inte.
2009 var ett turbulent år, då den globala finanskrisen slog till och Katarina blev uppsagd av dåvarande koncernchefen Lennart Käll.
Redan efter någon månad (och efter stora protester från medarbetare) blev hon ombedd att komma tillbaka till Ticket. Det är en tid hon lagt bakom sig och försäljnings- och resultatutvecklingen har sedan dess varit stadigt stigande.  
2012 var resultatet (rörelseresultatet före goodwill-avskrivningar) 38,5 miljoner kronor, vilket kommer att ha överstigits när siffrorna för 2013 är slutgiltigt sammanräknade.
Hon trivs i den lågmarginalbransch som resebyråbranschen är. Att tjäna lite på varje resa kräver stora mängder och fiffiga lösningar för att nå resultat. Skulle det vara en bransch där man inte behöver anstränga sig skulle det förmodligen bli för tråkigt.
– Jag gillar när man måste hitta på effektiva lösningar för att få det att fungera. På det viset tror jag det är bra om företag har lite kriser ibland.