New Yorks Hotel Chelsea blev ett hem för excentriker från första början.
Arkitekten, Philip Hubert, en franskfödd idealist, hade tänkt sig Chelsea som ett kooperativ där boende skulle kunna minska sina utgifter genom att dela kostnader för boende, bränsle och mat och frigöra tid för kreativa sysselsättningar.
Byggnaden stod färdig 1884 med ljudisolerade väggar för att skilja pianister från romanförfattare. Den hade en takträdgård för stjärnskådning och uppträdande.
Här kunde man hitta Mark Twain i matsalen och en dansande Isadora Duncan på övervåningen. Även när kooperativet misslyckats och det blev ett hotell, fortsatte det locka till sig kreativa yrkesmänniskor.
Även den stora depressionen var bra för Chelseas artister. Hotellet gick i konkurs och köptes av ett syndikat av ungerska invandrare under ledning av hotellägaren David Bard. Han älskade artister och konstnärer och värd för Dylan Thomas, Brendan Behan, Thomas Wolfe och andra som hade blivit avstängda från alla respektabla hotell i stan.
1960 drog sig Arthur Miller sig tillbaka hit efter att ha separerat från Marilyn Monroe. Han beskrev att hotellet var ”nästan en slum”, möblerat med billiga saker från ”Guatemala kanske eller yttre Queens. Men han fann också ett blomstrande konstnärligt liv.
Glansdagarna fortsatte med en ny generation. Bob Dylan bokade rum och började på det som blev Blonde on Blonde. Joni Mitchell lämnade Leonard Cohen, som i stället vände sig till Janis Joplin. The Grateful Dead spelade på taket. I lobbyn förhandlade Valerie Solanas om sin bok SCUM Manifesto, Society for Cutting Up Men, innan hon stack iväg för att skjuta Andy Warhol.
I nästa skede flyttade punkbanden in. Sid Vicious från Sex Pistols med flickvännen Nancy Spungen flyttade in på rum 100. Under en fest på hotellet tuppade han av full av droger. Morgonen därpå hittade han Spungen mördad på rummet. Själv dog han av en överdos fyra månader senare.
2007 hade ägarna fått nog, de sparkade Stanley Bard som tagit över efter sin far som hotellchef och sålde hotellet.
De nuvarande hotellägarna, Ira Drukier, Richard Born och Sean MacPherson från BD Hotels, köpte fastigheten 2016 för 250 miljoner dollar i hopp om att återuppliva hotellet.
Planer på att renovera det har funnits i ett decennium och gick igång, men staden utfärdade en order om arbetsstopp 2018 efter att inriktningen på renoveringen ansågs strida mot bygglovet.
Ägarna stämde å sin sida staden på grund av renoveringsförseningar för mindre än ett år sedan och fick till slut rätt.
Hotellet smygöppnade några våningar under renoveringen och är sedan slutet av sommaren igång fullt ut. Den som vill bo här får räkna med cirka 400 dollar för ett dubbelrum.
“I remember you well in the Chelsea Hotel,
You were talking so brave and so sweet,
Giving me head on the unmade bed,
While the limousines wait in the street”
Leonard Cohen
“Down at The Chelsea Hotel with poetry and paintings
The walls are still holding memories of people who fell
Down through the years, fighting their fears”
Graham Nash
