Vaknade upp denna morgon på ett Scandic hotell i landets andra stad. Det var ett mycket typiskt hotellrum för koncernen. Ingenting stack ut. Mitt rum med utsikt mot en innergård i Femmans köpcentrum var hundra procent könlöst. Juicen på frukosten var smaklös. Bryggkaffet var faktiskt gott, men mjölken i den stora bägaren tog slut när jag skulle ta påtår. Jag såg ingen personal i frukostmatsalen. Kanske stod de anställda i köket och pratade om det faktum att koncern-vd:n Even Frydenberg fick sparken i går med motiveringen: “styrelsen har kommit fram till att Scandic behöver ett nytt ledarskap, och då är det naturligt att gå skilda vägar”.

Det var nya ordförande Per G Braathen som höll i yxan.

När jag intervjuade honom i höstas sa han följande om Scandic:

“Du är ordförande i Scandic som går dåligt på börsen.

− Korrekt.

Varför då? Vad gör ni för fel?

− Nu måste jag vara försiktig när jag pratar. Scandic är ett fantastiskt bolag. Vi har expanderat kraftigt. Jag har varit med i mer än tio år. Från ett svenskt till ett nordiskt bolag. Det har varit goda tider. Ett börsnoterat bolag kommer alltid bli värderat på börsen – varje dag. Min uppgift som ordförande är att bidra och utveckla långsiktigt till det bästa för ägarna och de 17 000 anställda.

De stora globala elefanterna har inte kommit in i Norden. Här är det Scandic och Choice.

− Vi har en annan affärsmodell. En långsiktig leasing som vi splittar mellan fastighetsägaren och hotellet. Vår modell finns inte på många andra ställen i världen.”

Slut på intervjun om detta ämne.

Vad är egentligen Scandic affärsmodell? Mitt svar är att vara hotellet lagom i Norden. Volkswagen. Det är inte Skoda, inte Audi, absolut inte Porsche. Det är 150-400 rum i en fastighet som ägs av Pandox som är enkla att städa. Det är ändlösa korridorer och konst på väggarna som ingen ser.

Tar du din älskade till ett Scandic hotell på er bröllopsdag är det samma sak som att säga att du vill skilja dig. Men bokar du in dina säljare på ett Scandic hotell är det samma sak som att säga att ni får behålla jobbet. Det är ingen belöning att bo på ett Scandic hotell, det är inte heller en bestraffning.

Det är lagom. Det är en hotellräkning som ingen ekonomichef kan klaga på.

Det går inte att skriva om Scandic utan att nämna Choice karismatiske ägare och styrelseordförande Petter Stordalen. Det gjorde också Per G Braathen i min intervju. Han sa att Scandic tjänar mer pengar än Petter, har mycket mindre lån än Petter och att Scandic har 17 000 medarbetare. Petter Stordalens hotellkoncern har en rockstjärna som tror han är Bono och ett okänt antal groupies och roddare. Den sista meningen är inte ett korrekt citat från Per G Braathen.

Men det är ganska nära vad han tänker.

Jag tror att det är bättre att ha en välkänd medarbetare än som Scandic ingen.

Nyligen besökte jag ett slitet Clarion hotell vid Skanstull. Jag måste säga att jag blev upplivad av texterna i backen upp till receptionen, snart var jag framme vid världens bästa hotell. Typ.

Även en kommunaltjänsteman från en tråkig kommun i Mellansverige blir upplivad av lite kaxighet och ett uns självförtroende. Sverige är inte längre landet mellanmjölk med ordet lagom inristat på näthinnan. Sverige är Jonas Gardell och Jimmie Åkesson. Det är neon, fyrverkeri och tusen tummar på Instagram.

Självfallet finns det en roll att spela för Nordens största hotellkedja i detta nya landskap, men om börsen ska göra tummen upp behövs något som sticker ut. Marginaler som imponerar och tillväxtplaner som blir rubriker i Dagens Industri.

Att sparka en börs-vd på dagen är en sorts Viagra. Det ger en kort effekt, men det kan också leda till nya relationer. Vore jag aktuell som ny vd på Scandic skulle jag förklara för styrelsen att mitt mål är att få hotellen att bli roligare. Vi lever i dopaminets tid. Hjärnans kortsiktiga belöningssystem styr alla från Donald Trump och neråt. När baskraven uppfyllda måste det hända något. Roligt.