FRANK FISKERS SKYNDAR in på det nyöppnade femstjärniga Waldorf Hilton i London. En Hilton anställd med något högdragen min lotsar honom fram till kaffebaren där jag väntar.
– May I introduce Mr?
Längre hinner han inte förrän Frank sträcker fram näven och på ett informellt sätt börjar prata och skratta. Förvånad drar sig den anställde undan. Frank Fiskers öppna sätt har mer än en gång skapat förvåning hos undersåtarna.
– Ibland blir det kulturella krockar. Det är som när jag jobbade i Tyskland och hade stora problem att få sekreteraren att säga Frank till mig.
Det engelska arbetslivet är mer hierarkiskt än det skandinaviska och enligt Fiskers kanske lite som Norden för 10-20 år sedan. Men sin ledarstil vill Londonchefen inte ändra.
– Jag är skandinav från Danmark och inte engelsman. Många här tycker att jag är öppen och det har faktiskt fungerat.
När Frank Fiskers flyttade till London i slutet av 2003 var den största utmaningen att förstå hur stor och internationell staden är och utnyttja dess möjligheter.
– New York är en stor stad, men amerikansk. Paris är en internationell stad, men ganska fransk. London är en riktig kosmopolitisk stad. Titta bara på våra anställda, få har engelska som modersmål. De kommersiella möjlig-heterna som vi ska utnyttja finns över hela världen.
Bara 15 procent av gästerna är inhemska och 85 procent kommer från övriga världen. Det är helt motsatt förhållande mot Scandic.
– Hela organisationen är som en kokande gryta med 60 olika nationaliteter. Det är en utmaning att driva när man varit van vid den mera homogena arbetsstyrka vi har i Skandinavien, säger Frank Fiskers.
En stor skillnad är att utbildningsnivån generellt är högre i Skandinavien och att verksamheten därigenom blir mer effektiv. Färre människor med hög utbildning gör samma jobb som det krävs många för i London. Dessutom har svenskar en förmåga att ta egna initiativ istället för att genast fråga bossen, menar Fiskers.
Det svåraste som nytillträdd chef har varit att kommunicera ut värderingar och få alla att jobba åt samma håll.
– Nu har jag lyckats att samla trupperna i London. Våra 18 hotell här ska agera som en aktör och inte som enskilda hotell. Då får vi en starkare röst.
HANS BANA INOM hotellvärlden är lång. Efter 20 år i olika positioner på Radisson SAS och en kort vända som vd för First Hotels blev han chef för Hilton i Tyskland. Vid denna tidpunkt hade Hilton precis förvärvat Scandic, ett köp som visade sig vara kulturellt och kommersiellt tuffare än vad den engelska hotellkedjan trott.
– Hilton hade munnen full med att få ordning på nytillskottet. Scandic var djupare förankrat i Norden än vad människorna från London trott och de var inte så bevandrade i hotellmarknaden i Karlshamn eller Örnsköldsvik.
Frank Fiskers trivdes i Tyskland och försökte hålla en låg profil för att slippa åka till Sverige.
– Men jag hade mr Scandinavia stämplat i pannan. Efter nio månader blev jag rekryterad till Scandic och började i maj 2002 mot ett löfte att jag inte skulle pensioneras i Norden.
Då hade många chefer fått gå från Scandic eller slutat frivilligt.
– Vi fick bygga upp verksamheten igen och lyckades avstyra att vi bara blev en underavdelning till Londonkontoret och tog vara på allt det starka som fanns i Scandic
TVISTERNA PÅ VÄGEN var många. Ett exempel var en presentation som gjordes över dåvarande Hiltonhotellet i Linköping där det stod Linkoping på loggan.
– De sa att Hilton sagt att namnet ska vara internationellt. Men så funkar det ju inte här! Lika lite som att Göransson kan stavas utan prickar i utskicken från lojalitetsprogrammet, säger Frank Fiskers.
Han blev som en länk mellan de två kulturerna. I dag värderas Scandic högt och ofta flygs Scandicfolk in till London för att berätta vad hotellkedjan står för och kan bidra med i koncernen.
– Det känns som en seger för det sätt vi jobbade med miljö, effektivitet och produktivitet.
I december 2003 fick Frank Fiskers frågan om han ville gå vidare till jobb i London.
– Jag slutade absolut med ett crying eye. Jag hade hittat min plats i organisationen och trivdes oerhört bra i Scandic – det var nästan en ära att få jobba med varumarket Scandic i Sverige; lite som Electrolux och Volvo. Men att arbeta och bo i London har varit helt fantastiskt.
