Stämningen i Sunclass tjugo år gamla Airbus ner till Gran Canaria är avslappnad. Det är några tomma säten, men annars är det i princip fullsatt i den 322 stolar stora kabinen. Längst fram finns en premium-avdelning med något bättre benutrymme för gästerna. Undertecknad med sällskap sitter på rad 40…
Claes känner de flesta i personalen och de möter varandra med kramar och skratt. Några i personalen har ett förflutet på Novair, Apollos gamla flygbolag som gick i konkurs för något år sedan. Att driva ett flygbolag med bara två plan är nästan omöjligt, speciellt om enda kunden Apollo gör slut och hoppar i säng med SAS och BRA flyg.
”Claes känner de flesta i personalen och de möter varandra med kramar och skratt”
Sunclass har betydligt större flotta (14 Airbus-maskiner) och dessutom samma ägare som Ving, Nordic Leisure Group. Sunclass är alltså en integrerad del av NLTG, det vill säga samma moderbolag där Ving, Spies, Tjäreborg, Sunwing och Sunprime hotellen ingår. Högsta chef är Magnus Wikner. Bolaget ägs av Petter Stordalens Strawberry, det engelska riskkapitalbolaget TDR och Harald Mixs riskkapitalbolag Altor. Finansmannen Mix drömde på pressträffen när affären presenterades 2019 om en notering av det nybildade bolaget. Snart fem år senare är detta långt borta. Stordalen är ingen vän av publika bolag och än imponerar inte Nordic Leisure Groups resultat på aktieanalytiker. Men man ska aldrig säga aldrig när man pratar med kapitalister.
Planet till värmen är en timme försenad från start. Och det är förstås Putins fel. På grund av kriget får inte planen till Thailand flyga över Ryssland. Den längre sträckan gör att Sunclass-maskiner måste mellanlanda i Varna i Bulgarien för att tanka. Där uppstod tekniska problem som innebar att en jourhavande pilot, alltså vår styrman Andreas Andersson var tvungen att åka dit och flyga hem planet. Han måste därefter vila tolv timmar på marken i Sverige för att få flyga igen. Men nu sitter han med Airbus joystick tillsammans med vår danska kapten Sören Krytz. Det är han som styr på resan ner och styrman som sköter detta på vägen hem. När planet kör över Las Palmas och vänder tillbaka för att landa från söder får piloterna en matt applåd när vi når landningsbanan.
”Utanför i havet tävlar surfarna om de bästa vågorna”
Kanarieöarnas huvudstad tar emot med 23 gradigvärme, blå himmel och förstås strålande sol. Här borde man hålla hus hela vintern är förstås min första tanke. Denna tanke är jag förstås inte ensam om och det släkte som lever på detta sätt kallas digitala nomader. Denna grupp plus de som hyr via Airbnb är både bra och dålig för de styrande på öarna.
Turisterna från hela världen som väljer att hänga här några månader eller år innebär förstås intäkter, men samtidigt driver de upp hyror och fastighetspriser vilket gör att invånarna inte har råd att bo i stadens hjärta. Eftersom kollektivtrafiken är eftersatt korkar vägarna igen av alla bilar när folk ska till och från sina arbeten.
”…än har det inte gått så långt som i exempelvis Barcelona och på Mallorca att lokalbefolkningen sprejar slagord på husväggarna med budskapet: ”Tourists go home”
Men än har det inte gått så långt som i exempelvis Barcelona och på Mallorca att lokalbefolkningen sprejar slagord på husväggarna med budskapet: ”Tourists go home”. Enligt turistministern Jessica de Leon som jag träffar på ett öde kontor utgör turismen en tredjedel av ögruppens BNP. Men det finns öar där turismen utgör 88 procent av BNP.
350 000 personer arbetar direkt i reseindustrin och 850 000 indirekt. Detta i en befolkning på drygt 2,2 miljoner.
Med dessa siffror som fond är det uppenbart att man i första taget inte biter den hand som föder en. Förra året kom det knappt 11 miljoner turister till Kanarieöarna och gjorde 60 miljoner övernattningar. 70 procent kom med hjälpa av charteroperatörer. Svenska turister föredrar att komma på vintern. Brittiska kommer gärna på sommaren då priserna är något lägre. Det sägs att över 30 procent återkommer mer än tio gånger till ön. Enligt sajten Canariajournalen bor knappt 4000 svenskar på Kanarieöarna.
”Kanarieöarna är paradiset för människor över 60 år. Denna kundgrupp kommer förr eller senare att dö ut. Uppgiften är istället att locka en yngre målgrupp”
Det tar lite tid innan jag inser att Jessica de Leon är en politiskt tillsatt person och inte en tjänsteman. Det är första gången i mitt liv som jag träffar en politiker vars enda uppgift är att sköta turismen. Detta är lika vanligt runt Medelhavet som det är omöjligt i Sverige. Jessica de Leons engelska är så dålig att vi gör intervjun på spanska. Ministerns ord direkttolkas av en kvinna från London.
Även detta är en debut för mig.
Jag frågar om man på Kanarieöarna har samma problem som på Mallorca. Nämligen att unga människor kommer till ön och super och festar så hårt att några dör när de hoppar från balkongen ner i poolen.
Nej, vårt problem är snarare det omvända, förklarar Jessica de Leon. Kanarieöarna är paradiset för människor över 60 år. Denna kundgrupp kommer förr eller senare att dö ut. Uppgiften är istället att locka en yngre målgrupp.
Detta gör man genom att erbjuda yoga, klättring, cykling, padel och förstås vandring.
Ja, det stämmer Kanarieöarna är hurtbullarnas paradis. Hit kommer ofta professionella idrottare från hela världen på vintern för att träna inför sommarsäsongen. Vings konkurrent Apollo har träningsresorten Playitas Resort på grannön Fuerteventura. De har samarbetat med Sveriges olympiska kommittén i mer än 10 år.
Det blir en kort intervju med Jessica de Leon eftersom hon ska flyga till Teneriffa och där delta i ett politiskt möte. Kanarieöarna består av åtta öar och varje ö har sin egen politiska ledning och förstås marknadsföring för att locka fler turister.
Några planer på att inför en turistskatt som den på Mallorca finns inte, lovar Jessica innan hon skyndar iväg i en stor bil med sitt entourage.
Det var alltså på Gran Canaria som den samtida charterturismen föddes i slutet på femtiotalet och början på sextiotalet. Turisterna flögs in till huvudstaden Las Palmas. Problemet var att vädret på norra delen av ön var lynnigt. På södra delen, en knapp timme bort med bil och buss, sken alltid solen.
På sextiotalet var det några, ofta norrmän och ibland svenskar, som fick för sig att bygga hotell på södra sidan. Dessa blev snabbt populära och under senare delen av sextiotalet och början av sjuttiotalet skedde en massiv utbyggnad av hotell.
Om utvecklingen på Mallorca söder om Palma var wild och crazy så var det ännu värre på Kanarieöarna.
För huvudstaden Las Palmas blev utvecklingen en mindre katastrof. Hotellen och många fastigheter stod tomma och in i dem flyttade fattiga människor, ofta med missbruksproblem. Samtidigt som den södra sidan av ön blomstrade förföll huvudstaden.
Men den utvecklingen har nu vänt, till viss del tack vare de digitala nomaderna från hela världen. Att sitta och arbeta i Las Palmas är inte bara härligt tack vare vädret. Det är också en av världens tryggaste destinationer långt från krig i Ukraina och Mellanöstern. Ibland dyker det upp ekonomiska flyktingar från Afrika, men det är ganska få som klarar 10 mil i en ranglig båt rakt ut i Atlanten.
Och när de kliver i land finns ett effektivt system för att skicka hem folk. Under mitt fyra dagar långa besök ser jag ytterst få försäljare av krimskrams och inga tiggare.
Strandpromenaden i Las Palmas har rustats upp på tvåtusentalet och känns mycket inbjudande. Utanför i havet tävlar surfarna om de bästa vågorna.
Vi äter middag på den legendariska uruguayanska krogen El Novillo Precoz. Den öppnade redan 1969 och har inte förändrat inredningen speciellt mycket sedan dess. Det serveras en köttbuffé med rosa oxfilé och entrecote. Den som vill ha sitt kött well done kan steka sitt kött på den lilla bordsgrillen.
Detta är en av Claes Pellviks stamlokus sedan hans tid på ön som reseledare. Men det sägs även att besättningen på Sunclass går hit varje gång de måste sova på ön. Runt omkring oss talas det språk från hela världen. Och de gäster som inte har bokat bord i förväg får vända i dörren.
”Tourinews skriver därefter en artikel om att ett partnerskap mellan våra företag är nära förestående…”
Nästa morgon träffar vi Ignacio Moll, han är VD på Tourinews som är Travel News motsvarighet på Kanarieöarna. Han är en entusiastisk person som det är omöjligt att inte tycka om.
Han berättar stolt om deras stora Oscarsgala för den spanska reseindustrin, upplägget är smart. Vem som helst får nominera kandidater som gjort bra saker för reseindustrin. Senast kom det in 370 förslag. I juryn sitter de högsta hönsen i resebranschen, både direktörer och ägare. Dessa får en mötesplats som är otvungen och dessutom koll på vad som händer i reseindustrin bortom sin egen horisont.
Översatt till våra förhållande vore det som att ha Grand Travel Award-juryn med Magnus Wikner, Jessica Enbacka, Leija Graf, Stefan Sjöstrand, Anko van der Werff och Per G Braathen.
Alltså en fullkomligt lysande idé.
Tourinews har ännu ingen premium-affär. De är precis som vi 100 procent digitala, men verkar leva gott på bara annonser och advertorials. Vi avrundar med att vi bör ses snart igen och tar sedan hyrbilen till södra delen av ön. Tourinews skriver därefter en artikel om att ett partnerskap mellan våra företag är nära förestående…
Under bilresan söderut passerar vi den lokal i vilken grisfesten i filmen Sällskapsresan spelades in. Claes berättar att Lasse Åberg gjorde intervjuer med Vings personal inför manusarbetet. Det var så den ikoniska scenen med juice på planet föddes.
Sällskapsresan är ett tveeggat svärd för reseindustrin.
Å ena sidan så stärks fördomarna om charter som något tramsigt och löjligt. Det är svårt att ta charter på allvar som en industri när man sett filmen. Och ja, Sällskapsresan behåller sin plats som den mest sedda svenska filmen genom tiderna. Sedan premiären 1980 har Lasse Åbergs mästerverk visats otaliga gånger på tv och den hittar hela tiden en ny – yngre – publik. Å andra sidan ska Sällskapsresan inte uppfattas som en dokumentär utan som en rolig film och ja, svenska folket vet att åker man till Kanarieöarna på semester så har man ofta kul och fantastiskt väder.
Nu är det tid att inspektera Vings kronjuveler. Hotellkoncepten Sunwing, Sunprime och Ocean Beach Club. Den första pärlan har målgruppen barnfamiljer med små barn. Konceptet har förfinats sedan 60-talet och uppgiften är att ge kunderna de bästa veckorna på året. Här är det Vings två maskotar Lollo och Bernie som sätter tonen.
När jag tittar på hotellfastigheterna utifrån tycker jag att de ser ganska ordinära ut. Men insidan är betydligt mer tilltalande. Det är praktiskt med små kök i nästan alla rum och ändå gott om plats för en barnfamilj. Alla rum har förstås en stor balkong med utsikt över Atlanten och det stora poolområdet. Det är mysigt på ett sätt som ett stelt affärshotell aldrig är. Sunprime levererar samma sak, fast bara för familjer och par med utflugna småbarn. Du måste vara 16 år för att bo på Sunprime.
Ocean Beach Club är samma sak som Sunwing. Fast om de första vänder sig till arbetare och tjänstemän som bor i Borlänge och Trollhättan så är OBC det självklara valet för mediesäljare bosatta i Vasastan och Täby. Alltså folk som tjänar mer än genomsnittet i Sverige.
Även här finns Lollo och Bernie närvarande, men de håller sig i källaren och springer inte runt vid den stora poolen från morgon till kväll. På OBC kan du också få ett rum med swim-out, alltså en pool strax utanför din uteplats.
”OBC är det självklara valet för mediesäljare bosatta i Vasastan och Täby. Alltså folk som tjänar mer än genomsnittet i Sverige”
Självfallet träffar Claes Pellvik redan i foajén en man som driver en eventbyrå och dennes familj. Han går runt i spegelsolglasögon och intygar att han haft en fantastisk semester. Beläggningen på dessa tre enheter är 99 procent. Byte av gäster sker strikt på veckobasis onsdagar, fredagar och lördagar, men förstås är lördag den stora dagen. Då får du en ledig dag när du kommer hem och måste inte offra en semesterdag i onödan.
Eftersom det är fullt på Vings egna hotell så tar vi in på Servatur Puerto Azul. Hotellet ligger högt upp på ett berg och smeker ner som en matta över berget i ett stort antal våningar. Precis som många av fastigheterna i närheten är bygget från 70-talet, men har precis fått en rejäl renovering för 55 miljoner euro. För den summan fick man bland annat 142 nybyggda rum.
Tanken är att resorten ska kännas som ett kryssningsfartyg. I detta har man lyckats, både på gott och ont. Det är nästan obegripligt stort, men å andra sidan är utbudet av pooler, gym, restauranger, lekrum, vattenrutschkanor, utsiktsplatser och vanliga rum nästan oändligt. Det finns runt 500 rum och plats för över 1500 gäster.
På kvällen äter vi middag på Lola Restaurant i grannstaden Playa del Inglés. Det är en lite trendigare restaurang med mat som påminner om det man får på Spesso vid Stureplan. På vägen till coola krogen tittar vi på det nya resmålet Costa Meloneras. Den känns som en blandning av Dubai och Las Vegas. Det är femstjärniga hotellkoncept och exklusiva varumärken i en lyxig shoppinggalleria. För femton år sedan var det bara ökensand här.
”I exempelvis England har lågprisflygbolagen Jet2 och Easyjet börjat sälja charterresor mycket framgångsrikt”
Nästa morgon äter vi frukost med dansken Michael Lund Jensen. Han är VD på Servatur sedan några månader tillbaka. Servatur är alltså en lokal hotelloperatör verksamma enkom på Kanarieöarna, men man ägs av tre norrmän. Firman startade redan 1976.
Efter pandemin har Servatur fördubblat antalet rum till idag 3780. Man har dessa i kedjans 22 tre- och fyrstjärniga hotell. Beläggningen är nästan i Sunwing-klass, 98,5 procent. 2024 tar man över ytterligare fyra hotell.
Ökningen av hotellrum har skett dels genom förvärv av fastigheter och operatörer, men också genom långa hyreskontrakt. Om tio år ska man ha 8000 hotellrum. Man kan också tänka sig att driva hotell på fler platser än Kanarieöarna, gärna på Mallorca och på spanska fastlandet.
Vd Michael Lund Jensen kom till ön för över 20 år sedan. Precis som den svenska kungen hittade han en tyska och gifte sig. Förutom att arbeta som underhållare på Vings hotell var den stora passionen vindsurfing. Han och frun letade efter den bästa platsen på jorden och kom fram till att det var Kanarieöarna.
Det går visserligen inte att åka skidor här, men det gör familjen i Österrike.
Länge var han en av de högsta cheferna på TUI på Kanarieöarna, men nu är det alltså Servaturs tillväxt som är uppgiften. Bolaget vill fortsätta växa och vara med när charterturismen når nästa nivå. Bakom utvecklingen finns bland annat ett generationsskifte hos de mindre hotelloperatörerna. Men också av att kraven från kunderna ökar. Nedgångna fastigheter och stenhårda sängar är inget som Vings eller andra charterbolagens kunder accepterar. De vill ha enheter som Servatur Puerto Azul som är topprenoverad efter sex års arbete.
Många mindre hus och bungalows på Kanarieöarna ägs av andelsföreningar. I dessa kan en enskild medlem stoppa en stor renovering. Dessa koncept har nu efter drygt 50 år nått vägs ände och tas över av operatörer som Servatur som vet att möta den moderna turismens krav.
Det handlar förstås om bättre mat i restaurangen, exempelvis vegansk och vegetarisk mat. Men också ökad digitalisering och förstås dynamisk prissättning.
För länge sedan köpte Ving X antal rum till X antal kronor och sedan var det hotellets uppgift att se till att gästerna var nöjda. Idag finns förstås denna modell kvar, men det går också att boka via OTA:er som Booking och Hotels.com.
I Sverige behåller de tre stora elefanterna Ving, TUI och Apollo greppet om sina kunder. Men på andra marknader ritas kartan om snabbt. I exempelvis England har lågprisflygbolagen Jet2 och Easyjet börjat sälja charterresor mycket framgångsrikt. Det senare bolagets VD är svensken Johan Lundgren som tidigare var en av de högsta cheferna i Europa på TUI. Innan dess var han VD på Fritidsresor i Sverige. Han om någon kan charter.
Servatur vill vara en aktör i denna nya värld och i framtiden har man planer på att både ta in externt kapital och en notering av bolaget. Redan idag äger världens största riskkapitalbolag Blackstone fastigheter och operatörer på Kanarieöarna.
Vi åker vidare till resans sista intervju. Familjen Dahl har drivit hotellet Norcopia i Playa del Inglés sedan 1981. Pappa Gustaf fick erbjudande om att köpa rörelsen och fastigheten för några miljoner svenska kronor under ett möte på Diplomat i Stockholm. När han kom hem till sin fru Kerstin svarade hon: “Men vi har ju inga pengar”.
Det blev ett lån i banken och fem år senare var man skuldfria. Det 37 rum stora hotellet hittar sina kunder genom Nordic Leisure Group.
Det första som händer när vi kommer in i receptionen är att en stamgäst som snart ska åka hem vill ta en bild tillsammans med ägaren Gustaf Dahl. Det är femte gången som gästen bor en hel månad på hotellet och han lovar redan nu att komma tillbaka nästa år.
Vi slår oss ner i en soffgrupp vid den stora poolen. När den skulle byggas i 2001 tog man ett nytt lån, men det är förstås också redan betalt. Att vara skuldfri var förstås en fördel under pandemin när verksamheten låg nere i ett helt år.
”Pappa Gustaf fick erbjudande om att köpa rörelsen och fastigheten för några miljoner svenska kronor under ett möte på Diplomat i Stockholm”
Den dagliga driften sköts sedan några år av dottern Isabell, men hon intygar att hon har god hjälp av sin pappa som sköter ekonomin. Förutom Norcopia, som alltså betyder Norrköping på latin, hyr man även ut lyxiga Villa Jazmín i Playa del Inglés. Familjen har även ett lägenhetshotell i Las Palmas och ett antal lägenheter som hyrs ut, helst via Airbnb. De är mycket bättre än Booking som tar en kommission på 15 procent, Airbnb ska bara ha 3 procent. De senare godkänner också direktkontakt med gästerna via mejl. Det ökar säkerheten. Familjen Dahl vill inte hyra ut till människor som bara vill ha fest. Detta är ett lugnt område.
Det finns ingen restaurang på hotellet, bortsett från en liten poolbar där man köper enklare mat och dryck. Men när gästerna checkar in finns ett välkomstpaket i kylen med bland annat cava och öl. Det är en glad gratisöverraskning, men det fattar inte riktigt alla gäster som intygar vid check-ut att de inte druckit en droppe…
Vad är då förklaringen till att Kanarieöarna har behållit sin första plats i de svenska charterresenärernas hjärtan. Ja, svaret är inte förvånade. Solsäkert. Det absolut bästa klimatet året om för oss från norr. Men i ännu högre grad tryggheten. Man vet vad man får och risken för krig och terror är nästan noll. I en orolig tid med många konflikthärdar runt om i världen är Kanarieöarna mitt i Atlanten förmodligen världens tryggaste semesterval.
