I tisdags avtäcktes förslaget till en gigantisk om- och utbyggnad av Stockholms central. Stationen fyller i år 150 och var redan när den byggdes stadens andra största byggnad efter Stockholm slott. Sedan dess har stationen byggts ut ett antal gånger och genomgående är att tågtrafiken har ökat mer än beräknat.
Idag när vi pratar om 5G och ännu snabbare uppladdningstider kan det vara intressant att komma ihåg att järnvägen är den största tidsbesparingen i Sverige någonsin. Före tåget tog det en vecka att komma från Malmö till Stockholm, när stambanan väl var lagd kunde man göra samma resa på ett dygn. Ofta stannade passagerna och sov över i Jönköping. Fortfarande är tåget något av det mest tidseffektiva som finns, speciellt om man kan arbeta på tåget och inte behöver vara framme en exakt tid.
När järnvägen började rullas ut i Europas storstäder under 1800-talet byggde man stationerna som en slags katedraler. De var tempel för den nya tiden.
Den utbyggda stationen i Stockholm som arkitektfirman Foster och Partners skapat har inga sådana pretentioner. Jag pratade en stund med chefsarkitekten Angus Campbell på pressträffen och det var uppenbart att han inte ville ge Stockholm en ny signaturbyggnad. Han pekade på stråhatten i metall ovanpå konferenshallen Stockholm Waterfront och såg inte glad ut.
Bredvid stålpinnarna har han lagt en ny park i två våningar. Detta är alltså i södra änden av stationen med utsikt mot Riddarfjärden. Framför denna blir det en hög glasvägg som ska skydda från vind och bilbuller från motorvägen på Centralbron.
Enligt Angus Campbell har man gjort liknande lösningar på andra ställen i världen med gott resultat. Att skapa nya parker mitt i en stads mest urbana miljöer är något jag gillar skarpt. High Line Park i New York har blivit nästan lika populär som Central Park i samma stad. I arkitekten Jean Nouvels förslag till Slussen fanns en ny park ovanför tågspåren på getingmidjan. Det blev jag mycket förälskad i, men juryn valde som bekant Fosters förslag till ombyggnad av Slussen.
Nu får samma firma ett ännu mer prestigefyllt uppdrag i huvudstaden.
Det är uppenbart att engelsmännen har lärt sig svenskarnas lynne och smak.
I huvudstaden handlar det om att anpassa sig till skalan i city, läs bygg ej för stort eller för högt. Det fick jag veta av stadsarkitekt: Torleif Falk. Konkurrera inte med stadens två centrala signaturbyggnader, i första hand Stockholms stadshus och förstås Stockholms slott.
Jag brukar tänka att det signifikanta för Stockholm är att när man byggde Moderna museet så var det viktigaste att byggnaden skulle vara osynlig när man stod på Strandvägen och tittade på Skeppsholmen. Gert Wingårdhs förslag till nytt Nobelcenter på Blasieholmen väckte en enorm kritik eftersom det vågade sticka ut och tillföra staden något nytt. Stockholms självgodhet är verkligen stadens signum.
Här har det skapats en ohelig allians mellan gubbarna i röda byxor som vill förbjuda alla nya byggnader på Djurgården och Facebook-gänget arkitekturupproret.
Pratade även med Stockholms stadsbyggnadsborgarråd Joakim Larsson. Han höll inte riktigt med mig. Utanför tullarna i Stockholm är det okej att bygga nya spektakulära byggnader. Men innanför tullarna är det fortfarande Stockholms slott som sätter gränserna. Bortsett från kyrktorn så ska övriga byggnader hålla sig på marken och ja, inte sticka ut.
Foster och Partners förslag vill istället sy igen det sår som det stora spårområdet runt Stockholms central utgör. De vill leda in människor och cyklister genom området, man ska hänga i Centralstaden inte bara för att resa utan också för att arbeta, äta på restaurang, fika och ja förstås bo på hotell och i sin lägenhet.
Exakt vad de fem kvarteren ovanpå spåren ska fyllas med är förstås inte klart. Men byggherren Jernhusen planerar för en mix på Sveriges mest centrala läge. 230 000 människor passerar här varje dygn. Av landets 265 miljoner tågresor per år så är 80 procent av dem kopplade till huvudstaden på något sätt. Tågresande i landet väntas öka med 50 procent fram till 2045. Tittar man i backspegeln ser vi att tidigare prognoser blivit realiserade snabbare än beräknat.
Travel News har sedan några veckor kontor på Vasagatan 16 och jag undrar verkligen om det går att göra detta område mysigt. En centralstation drar till sig mängder av människor som lever på samhällets bottenplatta. Få människor vill bo granne med en hemlös narkoman. Just nu är gatorna runt Stockholms central belägrade av de mopeder och rosa och knallgröna väskor som hjälper Foodora och Uber Eats att leverera mat hem till stockholmarna. Stockholms stad bygger just nu nya cykelbanor på Vasagatan. Följaktligen kommer antalet luggslitna mopedister inte att minska här.
En mycket positivt sak med Fosters förslag till ombyggnad av Stockholms central är att stadens äckligaste plats kommer att försvinna. Bron över Klarabergsvägen ska smalnas av och då kommer råttområdet utanför McDonalds att försvinna och ljus att tränga ner på Vasagatan. Det är mycket välkommet.
Nu ska stockholmarna smälta det nya förslaget och ett stort samråd kommer att inledas. Kanske är det ett taktiskt drag att i detta läge hålla en låg profil och sedan hoppas att röster som min och andras tuffar till arkitekturen och skapar något sexigare byggnader. I min värld är det absurt att man spenderar 25 miljarder på nya fastigheter och att inget av det som byggts kan möta mänsklighetens viktigaste drivkraft: fåfänga.
Men kanske är det Stockholms själ i ett nötskal.
