Annons:

Premium

Baksidan med den digitala nomadtillvaron

Japan är det senaste landet att lansera ett särskilt visum för digitala nomader. Men vem gynnas egentligen av dem?

Fenomenet med digitala nomader är vid det här laget ganska gammalt. Vem som myntade termen verkar ingen riktigt klar över. Den populariserades däremot år 1997 av David Manners och Tsugio Makimoto, som påpekade att ny teknik skulle göra det möjligt för människor att återvända till ett mer nomadlikt liv och arbeta från ”var som helst”. 

På tiden, det vill säga ungefär 13 år sedan, jag var chefredaktör för resemagasinet När & Fjärran skrev vi ett reportage om vad som kallades ”gypsetters”. Flashigare backpackers som levde och jobbade på resande fot. Efter att plattformar som Airbnb exploderat, tillgången till wi-fi avsevärt förbättrats och co-working spaces poppat upp till höger och vänster blev det ännu lättare att fixa eget kontor och bo in sig på olika kontinenter. Numera utfärdar även myndigheter visum för digitala nomader – och et voilà! Dagens situation framträder. 

Visumreglerna för digitala nomader skiljer sig åt. Men i runda slängar möjliggör de för personer att lagligen arbeta på en plats, få rättsligt skydd som invånare och någon form av skatteplikt. Enligt plattformen FreelancerMap erbjuder i nuläget 41 länder visumet. Bland annat Barbados, Costa Rica och Thailand. 

Ett av de senaste länderna att kungöra en sådan visumprocess, är Japan. För att bli godkänd – och därmed ha rätt att jobba på distans i Japan under 6 månader, vilket är dubbelt så länge som ett standardvisum för turism – måste den ansökande uppvisa en årlig minimuminkomst motsvarande drygt 700 000 kronor. Man måste även teckna en privat sjukförsäkring. 

Lissabon.

Någonstans här börjar det skava lite. Idén om digitala nomader paketeras ofta med ord som ”världsmedborgare”, men den sociala påverkan distansarbetare har på lokalsamhället kan vara negativ. Till skillnad från när personer med dåliga förutsättningar emigrerar till rikare länder för att förbättra sina ekonomiska utsikter, drar välbetalda yrkesarbetande fördel av platser med lägre levnadskostnader. Och när digitala nomader strömmar in på populära platser i, säg, Thailand, stiger levnadskostnaderna över hela linjen. Även för lokalbefolkningen utan motsvarande löner. 

Men tillströmningen av pengar är väl bra för den lokala ekonomin? Förvisso. Men det uppstår också mer konkurrens om bostäder. Ett exempel på nära håll är Lissabon där medelhyran ökat till 2 000 euro i månaden. Stora delar av centrala områden är i dag spökstäder med igenbommade butiksfönster och tomma lägenheter. Det är givetvis inte uteslutande digitala nomaders fel, men de har bidragit till utvecklingen. 

Fotograf: Shutterstock

De digitala nomaderna själva har också börjat klaga på tillvaron. Så sent som förra sommaren publicerade The Telegraph ett stort reportage om fenomenets baksida. Med ”trötta, ensamma” digitala nomader som upplevde att de var ”hatade” av lokalbefolkningen. Jag har själv varit frilansare i 20 år, friheten med distansarbete driver mig – men jag saknar ofta gemenskapen, idéerna och skratten som uppstår när jag har glädjen att befinna mig i samma rum som chefredaktörer och kollegor. Detta distansarbetets alienerande baksida finns det gott om rapporter om. När fysiskt samröre upphör kan kommunikationen bli sämre, de knutna vänskapsbanden färre och det kreativa om nyskapandet mindre. Att befinna sig i olika tidszoner hjälper inte heller. 

Jag tror inte att distansarbete eller tillbakadragna visum är någon slags väg framåt. Däremot slår jag gärna slag för längre resor med lokal anställning. Konsument- och kulturskribenten Nick Trend kallar dem ”analoga nomader”, de som reser på särskilda visum för att någonstans ute i världen jobba ett halvår på en krog, vara engelskalärare eller hjälpa till på en gård. Det låter inte lika sexigt som UX-designer och lönen är definitivt lägre. Men erfarenheterna kombinerad med den faktiska närheten till lokalbefolkningen och -samhället är ovärderlig. Kanske kan vi där någonstans hitta en balans.