I början av 2010-talet hade jag under ett par år Reykjavík som bas. Island hade då börjat märka av negativa effekter av turismen, inte minst på den mycket känsliga naturen som samtidigt var störst lockbete. Medan myndigheter diskuterade vad som borde göras tog en del företag saken i egna händer. Jag betalade bland annat alltid dubbelt så mycket som mina isländska vänner för att besöka den lokala sevärdheten Blå lagunen.
Parallellt ökade besöksantalen. Mellan 2010 och 2018 växte nöjesresandet med 400 procent. Sedan blev det pandemipaus, direkt följt av 1,7 miljoner turister 2022. I år införs en ny turistskatt för att ”skydda landets orörda natur”. Enligt premiärminister Katrín Jakobsdóttir kommer summan ”inte […] att vara hög, inledningsvis”. Skatten ingår i en övergripande strategi för miljön i vilken man har som ambition är att nå nettonollmål 2024. Pengarna ska bland annat gå till förbättrade transportnätverk, hållbarhetsprojekt och att åtgärda de skador som massturismen orsakar i naturen.
Island var inte ensamma om att diskutera insatser för tio år sedan – och de är långt från ensamma om att i dag införa dem. Färöarna har numera 100 000 årliga besökare, turismen utgör 6 procent av BNP. Mycket, i en nation med drygt 54 000 invånare. Tillväxthastigheten har varit överraskande och infrastrukturen är bristfällig även bland de naturliga sevärdheter som även här lockar mest. För att utveckla den och skapa värn har lokalavgifter börjat införas.
Flera färöiska dragplåster ligger även på jordbrukares privata mark. En av dem är Jóhannus Kallsgarð vars familj i femton generationer varit verksam på Kalsoy där den nu berömda Kallurfyren ligger.
– I takt med att antalet [turister] ökat har jag varit tvungen att anlita guider för att hjälpa människor att vandra säkert, varje år har vi gäster på stigen som halkar och skadar sig. Jag tycker att det är rättvist att bönder får en del av turistintäkterna, säger Jóhannus i en intervju med The Guardian.
Visit Faroe Island har också ambitionen att lokalbefolkningen ska äga minst 80 procent av turistnäringen. Vd Guðrið Højgaard menar att det sista man vill är att färöingar ska börja se turister som ett problem.
Sedan 15 januari kostar det utlänningar 25 euro att, via en separat entré, besöka världsarvslistade Hagia Sofia i Istanbul. Moskén är sedan 2020 än en gång i fullt religiöst bruk, men det har inte hindrat meningsutbytena att än en gång börja gå varma: är det rätt att debitera turister mer än lokalbefolkningen?
På många håll väger argumenten för ”ja” tyngre. Visst går det att understryka att platser med obestridlig internationell relevans borde vara gratis, för alla. Men det heter bland annat att internationella turister betalar för vad det faktiskt kostar att besöka berömda landmärken, medan medborgare erbjuds reducerade priser då de redan betalat skatt som bidragit till underhåll. Samtidigt kostar driften i sig mycket, och man menar att det är rimligt att utländska besökare bidrar mer, inte minst när de också på grund av rena volymer bidrar mer till allmänt slitage – medan invånare ska kunna njuta av sitt lands främsta skatter.
I både Thailand och Kambodja kostar det sedan länge olika mycket för medborgare och utlänningar att besöka nationalparker. I Italien lanserar bland annat motsvarigheten till Trafikverket tågen Treni Turistici Italiani med syfte att få resenärer att upptäcka mindre exploaterade delar av landet. I Florens har korttidsuthyrning under 30 dagar förbjudits, och alla som besöker Venedig över dagen måste från och med 24 april betala 5 euro för nöjet.
Undertecknads uppfattning är att det är ok. I den just nu pågående internationella debatten håller jag med brittiska resejournalisten Chris Leadbeater; är det – när man själv har medborgarskap i ett av världens rikaste länder – verkligen en börda att betala lite mer för att få se världens underverk? Nej. Är det orättvist – i länder där inkomstgapet är enormt mellan mig och lokalbefolkningen – att subventionera systemet genom att debitera mig mer som internationell turist? Nej.
Visst går det att resonera att något är vajsing med systemet när det kräver si så där 500 procent mer av mig, att besöka en thailändsk nationalpark. Inkomstgapet är stort även i Sverige, men bland oss som har privilegiet att resa innebär de motsvarande 85 kronorna inte mycket. Och när olika påslag blir för höga, har jag valet att låta bli. Det är inte för inte jag nära nog slutat resa i USA.
Hur låter det då inom den svenska besöksnäringen? När jag vid slutet av 2023 intervjuade Anna Wallén, näringslivschef på bransch- och arbetsgivarorganisation Visita, menade hon att man i nuläget helt enkelt inte ser den typ av negativa konsekvenser som andra destinationer gör.
– I Sverige finns stora mängder turister på samma plats under väldigt få veckor per år, och då ser vi att det finns andra sätt att försöka sprida turismen. Vi har ett jättestort land med många outnyttjade platser.
Enligt Anna Wallén görs också skillnad på skatter och avgifter.
– Besöksnäringen är redan tyngd av många skatter och behöver inte fler. Att införa vad vi brukar benämna bäddskatt, där man lägger skatt på boenden, skapar mest en administrativ börda för våra medlemsföretag.
Lokala turistavgifter, liknande de som nyligen införts i Färöarna, ser man i ett lite annat ljus.
– Vi vänder oss inte emot om man går samman på en ort för att stötta, säg, en led och därmed tar ut en avgift för att vandra den. Det viktiga är att det finns en frivillighet i det hela. Våra företag som bedriver verksamhet ute i naturen är också superduktiga på allemansrätten och hållbarhet. På många sätt är bevarandet av naturen deras egentliga produkt.
