Vilket annat statligt bolag skulle tillåtas agera och misslyckas som SAS gång efter annan gör?

”Terrain, terrain!”

När markkollisionsvarningen tjuter i cockpit vet alla som sett Haverikommissionen på tv att det är på väg att gå riktigt illa. Varningssystemet uppfanns för 50 år sedan för att hindra slarviga piloter från CFIT, Controlled flight into terrain.

De som följt SAS ekonomiska dykningar de senaste 20 åren har flera gånger hört markvarningen. Men då har snälla skattebetalare tagit över spakarna, fyllt på bränsle, gasat och lyft nosen över horisonten igen.

SAS stadiga färd mot kraschen har i huvudsak berott det som i Flygvapnet kallas SBS, skit bakom spaken:

Oeniga stater som ansvarslösa ägare, onödigt splittrad organisation med dubbelarbete, ett 40-tal olika fackföreningar som slåss om en krympande kaka, ett halvdussin olika flygplanstyper som fördyrat underhållet, ledningar som valt strategin att satsa allt på affärsresenärer och en attityd som får vanligt folk att googla Norwegian, Ryanair eller Wizz Air.

Det är ägarnas ansvar att tillsätta en styrelse som kan presentera en hållbar strategi och tillsätta en ledning som kan genomföra den. Inte köpa sig fri från ansvar med skattebetalarnas miljarder varje gång bolaget misslyckats och hotar att krascha.

Kan de inte det ska bolaget säljas, vilket varit omöjligt eftersom ingen vettig flygbolagsägare vill köpa härket, eller likvidera bolaget i skattebetalarnas intresse. Det saknas inte friska flygbolag som kan fylla utrymmet efter SAS.

En sådan omvandling skulle späda ner statens ägande kraftigt och därefter förväntas staten köpa upp sig igen med skattebetalarnas pengar.

I dag heter en av huvudägarna Karl-Petter Thorwaldsson, svensk näringsminister och tidigare LO-ordförande. I går vände han i tv ryggen åt sitt bolags haveri och sade att det är styrelsens problem. Man kan förstå att en socialist och fackkämpe vill vända ryggen åt SAS, som använt metoder som påminner om ”union busting” för att dumpa trogen personal och via falska bemanningsbolag värva nya billigare anställda. Metoderna har lett till att Kanadas största fackliga organisation nu uppmanar till bojkott av SAS.

Vilket annat statligt bolag skulle tillåtas agera och misslyckas som SAS gång efter annan gör?

Det är inte bara slappa piloter som riskerar att flyga ner i backen, pandemin har också ändrat terrängen. Då får de som har lägst höjd störst problem.

Nu vill SAS göra en omstart och lanserar programmet SAS Forward. I praktiken är programmet en företagsrekonstruktion, men utan att gå till domstol och be om statens lönegarantier och ackord. Det skulle se märkligt ut om ett statligt bolag ber staten komma och hjälpa till.

Nu ska bolaget sent omsider genomföra ”en fullständig omvandling av sin verksamhet, inklusive nätverk, flotta, kollektivavtal och andra kostnadsstrukturer”.

En bärande tanke är att borgenärerna ska omvandla sina fordringar till aktier i bolaget. Det skulle innebära att de byter friska pengar mot usla aktier, minst lika illa som att tvingas gå med på ett 25-procents ackord för att inte bli helt blåsta.

En sådan omvandling skulle späda ner statens ägande kraftigt och därefter förväntas staten köpa upp sig igen med skattebetalarnas pengar.

Förebilden är möjligen Norwegian, som utan statliga bidrag lyckades få domstolarna i Irland och Norge att medge en förmånlig rekonstruktion, flygplansleasing som bara kostar när planen används och ett stort kapitaltillskott från privata investerare.

Risken är påtaglig att vd Anko van der Werff, som knappast kan skyllas för SAS fiasko, och Karl-Petter Thorwaldsson får erfara att det är skillnad på skit och pannkaka.

Leif Holmkvist