”Affärsmodellen bygger på att fjäska för affärsresenärer som låter någon annan betala biljetten”
Det skulle till en smålänning och glasblåsarson för att ta förnuftet till fånga och stoppa det vansinniga slöseriet med skattemedel. Ett decennium på Metall och åtta år som LO-ordförande har lärt näringsminister Karl-Petter Thorwaldsson att ett bolags intäkter måste överstiga kostnaderna.
Redan före finanskrisen för 15 år sedan var SAS på i full fart på väg mot ett ekonomiskt haveri och bönade om att bli uppköpt. Tyskarna hade tittat i böckerna, fått skrämselhicka och hastat till nästa Lufthansaplan hem till Frankfurt.
Sedan dess har SAS fått 25 miljarder kronor av de plågade ägarna. En tredjedel, 8,2 miljarder, har vi svenska skattebetalare skänkt bort så här långt. Trots de enorma kapitaltillskotten och trots en lång högkonjunktur levererade SAS årligen klena resultat eller jätteförluster.
”Den 7 juni är en glädjens dag för svenska folket”
Affärsmodellen bygger på att fjäska för affärsresenärer som låter någon annan betala biljetten för att kunna samla privata bonuspoäng och strunta i vanligt folk som betalade ur egen plånbok för att åka i ekonomiklass. Det började redan med Jan Carlzons berömda skynke som kunde flyttas i kabinen för att markera klasskillnaden mellan business och ”apklass”.
2010 fattade riksdagen att SAS var ett hopplöst företag och gav regeringen mandat att minska ägandet. Regeringen Reinfeldt gjorde ingenting. Regeringen Löfven gjorde i sju år ingenting, utan vräkte tvärtom in sju miljarder kronor i SAS och lånade ut ytterligare fyra miljarder.
– Som ansvariga ägare stöttade vi bolaget annars hade SAS inte kunnat flyga i dag, sade Karl-Petter Thorwaldsson i morse.
Jaha, och hade det varit någon katastrof då? Hur var det med ansvaret mot skattebetalarna? Eller mot de statliga verksamheter som bättre behövt pengarna? Regeringen hade ju kunnat göra som norska staten, som klokt nog hoppade av för fyra år sedan, och begränsat förlusterna till några miljarder.
Det går inte att undgå misstanken att SAS, och troligen regeringen som sällan trängs i ekonomiklass, är offer för en uppblåst självbild från den tid när långa, blonda och leende flygvärdinnor serverade direktörerna varm mat på porslin.
Flygning inget nöje, det är oftast plågsam logistik. Det fattade lågprisbolagen redan för 30 år sedan, men SAS verkar inte ha fattat det än.
Först nu verkar regeringen ha förstått att SAS är dödsdömt. 25 miljarder i ägartillskott har genererat 30 miljarder i räntebärande skulder. Bolaget har en soliditet på fyra procent, statens standardkrav på sina andra bolag är minst 30 procent. Frågan är om ens en rekonstruktion kan rädda bolaget.
Nu vill SAS-styrelsen omvandla 20 miljarder av skulderna till aktiekapital och ragga in ytterligare 9,5 miljarder i nytt kapital. Det skulle automatiskt späda ner statens ägande på 21,8 procent till någon enstaka procent.
Regeringen efterskänker nu fyra miljarder i utlånade pengar till SAS som en sista nödhjälp, men vägrar att satsa mer pengar på nytt kapital i bolaget.
Den 7 juni är en glädjens dag för svenska folket. Synd bara att det skulle ta 15 år för politikerna att begripa det som en förstaklassare kan räkna ut – att plus måste vara större än minus.
