Tycka vad man vill om Ryanairs vd Michael O’Leary, men han är bra på att skapa två saker:
Rubriker, som när han i går liknade statsstödda flygbolag vid crackmissbrukare.
Omvandlingstryck i en tämligen konservativ bransch.
Inget ont om Virgin Atlantic, Easyjet, Wizz Air eller Norwegian, men det är Ryanair som gjort mest för att riva murarna kring konkurrensskyddade marknader och fått cheferna på ”flag carriers” att sova sämre.
Jag flög en hel del Ryanair förr. Enkel parkering på Skavsta, liten trivsam terminal och bra pris till hyrbilar på lagom små flygplatser söderöver. Hellre Hahn än Frankfurt eller Bergamo hellre än Malpensa.
SAS, som mest månade om sina poängplockande affärsresenärer, gick bort av pris- och attitydskäl. Och försöket med lågprisbolaget Snowflake för snart 20 år sedan gick i spinn efter ett drygt år.
Bättre gick det för irländarna, kanske lite för bra, så att de blev giriga. Irritationen över de många tilläggen växte, men den skämtsamma idén om att ta en euro för toabesök verkställdes aldrig.
Servicen var inte i närheten av Austrians bjudmuggar Grüner Veltliner eller Finnairs flexibilitet att i mån av plats låta även lågprisflygare boka om. Eller för den delen Alitalias charmigt glada kaos.
Så kom Norwegian som flygets Dressman. En bra kompromiss av lågt pris och god service. Norrmännen körde lite som Jan Stenbeck när han knäckte tele- och tv-monopolen: Skyffla in kunderna så kommer vinsterna sedan. Kunderna kom, Norwegian växte, men också skulderna.
Michael O’Leary, som levererade stabila vinster, missade aldrig en chans att förutspå Norwegians snara konkurs. Han var inte helt fel ute, vaxet började smälta på Björn Kjos vingar redan före pandemin, då Norwegian hoppade som en skadskjuten kråka mellan borgenärer på Irland och norska investerare. Nu klarar sig Norwegian, men det är inte samma bjässe som förr. Nu gäller Norge först, sedan Europa och long haulen får nya Norse ta över med Dreamlinerplanen.
Likt en start på travet voltar nu flygbolagen nervöst för att försöka ta spets när starten går med vaccinpassen i sommar. Eller om Tegnell får råda, i höst, vilket också är Michael O’Learys tanke. I höst ska den irländska arbetshästen tävla på Arlanda mot de påstått dopade gamla rashästarna SAS, Lufthansa eller KLM. Den koleriske irländske kusken har förgäves skrikit efter dopingkontroll i snart varenda domstol i Europa. Man kan förstå hans vrede när EU-kommissionen utan att blinka godkände 100 miljarder kronor i statsstöd till Lufthansa om de bara gav upp lite slottider i Frankfurt och München. Det är ungefär vad Ryanair har tjänat in åt sina aktieägare på 15 år. SAS har fått omkring 25 miljarder i stöd på 15 år, varav ungefär hälften från ägarstaterna.
Ryanair drog in sin bas på Skavsta, men inte avgångarna. Nu öppnar i stället en ny liten bas med två maskiner och 60 anställa på Arlanda. Starten är med irländska mått beskedlig: 89 flighter i veckan till 21 destinationer i 15 länder. Men också 14 avgångar i veckan till Göteborg och tio till Malmö.
Man ska nog inte underskatta en arg irländare och inte heller satsningen på Arlanda. Ryanairs idé från första stund är att flytta folk från A till B i rätt tid och göra det billigare än alla andra. Det har de klarat i 35 år genom att hålla sig till en flygplanstyp och pressa kostnader hårdare än de flesta. De säljer inte upplevelser, utan logistik. Till och från har personalen klagat över tuffa villkor och hos facken är Michael O’Leary ingen hjälte, men kritik verkar närmast sporra honom.
Nu ser han ett amputerat Norwegian i Oslo och ett kroniskt klent SAS i Stockholm. Jag skulle inte bli förvånad om Ryanair blir en av de större aktörerna på Arlanda 2030. Utan att röka crack.
Analys: Leif Holmkvist
