I söndags var jag på allsvensk fotboll. Jag är från Malmö och håller på MFF sedan åttiotalet då jag började att hänga på ståplatsläktaren på Malmö stadion. När jag var i tonåren kunde det vara några tusen som såg matcherna i arkitekt Sten Samuelssons väldiga betongkonstruktion. 

”Fotbollen skapar broar mellan Rinkeby och Östermalm, mellan ung och gammal och mellan fattiga och rika på ett sätt som Sommar i P1 bara kan drömma om”

Idag har den allsvenska fotbollen genomgått en revolution och är en av få fungerande lägereldar i Sverige. Fotbollen skapar broar mellan Rinkeby och Östermalm, mellan ung och gammal och mellan fattiga och rika på ett sätt som Sommar i P1 bara kan drömma om. 

Allsvenskan är ett drama i klass med en mustig roman, det finns många stjärnor som inte riktigt lyser som de ska. I AIK hittar vi bland annat “stjärnan” John Guidetti som bara lyckats göra ett enda mål i år. På samma stora scen finns också bifigurer som springer som besatta för att komma in i rampljuset. Jag tänker och hoppas på Taha Ali i Malmö. Om detta kan man snacka med alla om.

Tack vare tv-sändningarna av varje match och en intensiv mediabevakning av allsvenskan blir varje laguttagning ett drama att följa. 

Matchen i söndags var mot AIK på Friends arena. 

Det var ljuvliga förutsättningar för fotboll, blå himmel, vita moln och en sol som lös, men utan att krama musten ur publik och spelare. Jag och min kompis Peter, som också är från Malmö, valde att sitta med bortaklacken. Det innebär en hörnsektion snett bakom den sydöstra hörnflaggan. Vi valde att sitta öster om klacken för vi har fyllt 50 år och orkar inte skrika och hoppa varje minut. Vi satt precis vid ett svart nät som ramade in hela vår sektion. Framför oss fanns barnfamiljer och ett äldre par. På norra ståplatsläktaren höll AIK till och ja, deras klack hördes betydligt mer än vår. Där hoppade och skrek alla med armarna i vädret när spelarna kom in. 

När matchen rullade igång var stämningen laddad och uppsluppen. 

Men tyvärr blev spelet en besvikelse. Malmö hade mycket boll, men några målchanser blev det inte. 

AIK satsade på kontringar, men fick inte heller till det. 

På norra läktaren vecklade man ut en banderoll som hånade det faktum att Malmös firma REX lagt ner sin verksamhet och inte vill delta i supportrarnas “dans”. Alltså stora gängslagsmål utanför arenan. 

”Min lust att gå fler bortamatcher denna säsong är noll och ingenting”

I andra halvlek trappades matchen mellan supportrarna upp. MFF-klacken välkomnade efter pausen sina spelare med konfetti, ett stort antal bengaler och gul och röd rök. Den senare lade sig som en tät dimma över vår sektion vilket gjorde att man inte såg något av det som hände på gräsmattan i fem minuter. När röken sakta försvann upptäckte vi att AIK:s supportrar på andra sidan rullade ut en stor MFF-flagga upp och ner som de sedan eldade upp. Malmös supportrar svarade med att kasta in bangers, rejäla smällare på arenan vilket ledde till att matchen avbröts.

I pausen förvandlades området där jag och Peter satt till en stridszon. Det flög säten och man försökte elda upp det svarta nätet. Maskerade AIK:are sprang över planen för att slåss med Malmös fans, men stoppades av vakter som tur var. 

Det regnade in bengaler på arenan från bägge håll. 

Jag gick och köpte en läsk. Fick en ljummen Cola Zero för 45 kronor. 

Efter 40 minuter hade allt lugnat ner sig och matchen kunde avslutas utan att något av lagen gjort mål. 

I sommar har den stora följetongen i media handlat om människor som bränner koranen i Sverige och att detta leder till uppror i främmande länder. Jag har hela tiden tänkt på hur enkelspåriga de är i muslimska länder som inte förstår att en bunt papper aldrig kan bli något heligt. Kan de inte bara slappna av och lära sig lite om vår fina yttrandefrihet. 

Men efter i söndags är jag lite mer ödmjuk. 

När AIK:s klack bränner “vår” flagga borde vi tänka som Michelle Obama: “When they go low, we go high”. 

Men icke.

Det är tyvärr samma oförmåga att se bortom sin egen frustration här som där. 

Dårarna som vill slåss och skapa kaos istället för att titta på fotboll är lätta att känna igen på läktarna eftersom de bär huvor. De är förstås livrädda för att bli identifierade och sona för sina brott. Vissa ser ut att vara män i min ålder. Andra har kroppar som påminner om min 16-åring hemma.

Behöver jag skriva att jag inte ser en enda tjej i huva. 

På samma sätt som ett hundratal fanatiker i Bagdad kidnappar en hel religion när de bränner ner den svenska ambassaden kidnappar ett litet gäng kriminella på Malmös och AIK:s läktare en hel idrottsrörelse med sitt agerande. 

Jag har svårt att förstå varför dessa människor inte kan stoppas. Jag blev grundligt visiterad när jag gick in på Friends. Ändå lyckades supportrar på båda sidor smuggla in ett stort antal fyrverkerier och bangers. Det finns otaliga kameror på arenorna, de kriminella borde kunna identifieras trots huvor och att de gömmer sig under stora lakan.

Problemen jag skriver om är långt ifrån nya. 

Klubbarnas strategi är sedan länge att beklaga det händer, men någon plan för att hindra att detta sker i framtiden finns inte. Spelarna pendlar mellan att inte bry sig alls och ja, ett tyst godkännande. Det senare är mycket farligt och fungerar som bensin på elden. Det måste gå att skapa bra stämning på allsvenska arenor utan bomber, slagsmål och upplopp. 

Min lust att gå fler bortamatcher denna säsong är noll och ingenting. 

Varför skriver jag om detta i Travel News, undrar du kanske? Självfallet för att fotbollen är en stor besöksmotor i Sverige och världen. 

Jag har varit i Malmö flera gånger när laget spelat i Champions League. Då fylls stadens hotell med gäster från hela världen och staden kokar av förväntan och eufori. UEFA har nolltolerans med stök och bråk på arenorna och bestraffar de lag vars supportrar bryter mot reglerna med tuffa böter. 

Och tänk, då håller sig alla på läktarna i skinnet. 

Att man i allsvenskan inte lyckas med detta är för mig helt obegripligt. 

I förlängningen riskerar man ju att erodera sin egen produkt. Om vanligt folk är rädda för att hamna mitt i ett upplopp kommer de inte att gå på match med sina barn och då är vi tillbaka i åttiotalets ointresse för de som sparkar boll i den högsta divisionen.

Det vore ett väldigt tråkigt slut på den stora berättelsen om allsvensk fotboll.