Vi befinner oss på upploppet. Året går mot sitt slut och jag har checkat av årets sista resa utomlands: franska alperna. En av många resor i år. Enligt Google Maps Timeline har jag i år rest 2,2 varv runt jorden. Alltså 86 280 kilometer. Jag har sedan jag slog på platstjänsten hos Google Maps besökt 27 länder, 276 städer och reggat 1898 platser. 

Svindlande.

Många journalister och experter lämnar sällan sina arbetsplatser för att hämta in kunskap, men mitt mål är att göra detta så ofta det bara går. 

Just nu pågår en intensiv debatt med stöd av en rapport från Boston Consulting Group om distansarbete. Blir vi mer effektiva av att jobba hemma eller är det bättre att alla ses på jobbet och trängs vid kaffemaskinen. 

”Detta är förstås provocerande för lata stugsittare som aldrig tänkt en egensinnig tanke i hela sitt liv”

Jag kan inte se detta som annat än den eviga matchen mellan roliga och tråkiga människor. De senare gillar att sitta hemma, umgås helst med sina grannar och åker till samma campingplats som föräldrarna upptäckte någon gång på sjuttiotalet. 

Kärnan i BSG:s rapport är vad jag förstår att företag med mycket distansarbete blir sämre på innovation och expansion. Allt enligt principen är att företag är som hajar, om de inte simmar tillräckligt mycket så dör de. Och det är när de mest hungriga hajarna träffas och börjar tävla med varandra som företag som Spotify och IKEA uppstår. Detta är förstås provocerande för lata stugsittare som aldrig tänkt en egensinnig tanke i hela sitt liv.

Men jag tycker inte att man måste ha så stora mål bara för att gå ut genom dörren. Detta slog mig när jag i veckan besökte ett av Stockholms turismen fem måsten: vårt stadshus. Vilken otroligt fantastisk byggnad det är som Ragnar Östberg skapade för knappt hundra år sedan. (100 årsdagen ska firas den 23 juni 2023.) Jag blev hög bara av att går ner till vattnet och blicka ut över magiskt vackra Riddarfjärden. Sen gick jag in i tornhuset och upp till Hundrades valv. Jag passerade då Stockholms vackraste kammare: Ovalen där man kan bli gift till en kostnad av 800 kronor. På åttiotalet fick min storasyster sin älskade Bengt här och det blev med tiden ett långt äktenskap och två fantastiskt fina syskonbarn. 

Syftet med denna promenad var en pressträff med Nobelstiftelsen som presenterade årets kock och konditor. Det stora kalaset med 1300 gäster går av stapeln i morgon lördag och i köket hittar vi alltså kocken Jimmi Eriksson och konditor Annie Hesselstad. 

Vad som ska serveras avslöjas först på den stora dagen. Men jag kan redan nu tala om att det blir ett skrovmål. Rejäla portioner med tydliga smaker som slår igenom bruset i den väldiga blå hallen.

I huvudrätten kommer vi att hitta svenska alger och i efterrätten blir det lika svenska plommon. Men svenskt vin på denna tillställning kan vi bara drömma om. 

Nobelbanketten är världens mest kända måltid och ett fantastiskt skyltfönster för Sverige. 

En gång fick jag vara med och äta här. Det var under min tid som redaktör för Dagens Nyheters fredagsbilaga På stan. Min rapport från festernas fest (Nobelbanketten) blev ett stort haveri. Jag missade kvällens stora nyhet: dåvarande statsminister Göran Persson hånglade loss med sin nya tjej Anitra Steen på dansgolvet. Det såg alla som tittade på tv, själv satt jag i en källare under den stora trappan och försökte beskriva maten. Inte heller detta lyckades jag med. 

Hände det något banbrytande på denna pressträff som kommer att revolutionera Travel News innovativa arbete? 

Självfallet inte. 

Men jag fick en liten pusselbit i min förståelse av hur Sverige marknadsförs. Och jag fick skvallra med några kollegor och chefen för Stadshusrestauranger som är den aktör som håller i alla trådar bakom festen. Alltså 40 kockar som vi aldrig ser i tv och 200 servitriser som bara får uppmärksamhet om de lyckas tappa mat i knät på någon kunglig vid honnörsbordet. 

Och med dessa ord tycker jag vi tar helg.