För 50 år sedan kostade det 350 kronor för – nästan – fritt resande i åtminstone västra Europa. Omfattningen har växt sedan dess, i dag omfattas 33 länder och allt fler resandekategorier. Och ungas resande har åtminstone före pandemin kanske allt mer ersatts av långväga backpackers-resor.
Men vi som reste på 70-talet hade också ryggsäck, interrailarnas främsta kännetecken. Fast resan gick till exempel till Figueira da Foz i Portugal i stället för Sydney eller något mer avlägset resmål utanför Europa.
På en av mina egna resor upptäckte jag att resan söderut inleddes samma dag som marockaner i Paris skulle hem på semester. Det var fullt precis överallt på tåget.
I dag kostar ett ”vanligt” Interrailkort 4 986 kronor för en månads resande med tåg. Fast det finns alla möjliga varianter, även för de som passerat 26 år. Just nu går det till exempel att köpa ett Mobilpass som ger fyra resdagar under en månad för 2 011 kronor. De under 26 år har fortfarande rabatt, men även de över 60.
Interrail kan ta resenärerna till en stor del av de europeiska länderna: Belgien, Bosnien-Herzegovina, Bulgarien, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Kroatien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Makedonien, Montenegro, Nederländerna, Norge, Polen, Portugal, Rumänien, Schweiz, Serbien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Turkiet, Tyskland, Ungern och Österrike.
Men en försäljning på strax under 18 000 Interrailkort förra året är långt från rekordåren på 80- och 90-talet. Mesta Interrailåret för Sveriges del var 1991 då det såldes 70 000 kort.
Fortfarande är unga under 26 i majoritet, men 37 procent är 26 och äldre.
Från början skulle kortet vara en engångsföreteelse för att fira internationella järnvägsunionen (UIC) 50-årsjubileum. Det omfattade då 22 länder och kostade 350 kronor för en månads resande för de under 21 år. Sedan höjdes åldersgränsen till 26.
