Idag tänkte jag skriva om Ryssland. Det är ju ett land som pockar på vår uppmärksamhet. Första gången jag var där var våren 1989. Det var med anledning av glasnost och perestrojka. Två ord som är så långt från Vladimir Putin det går att komma. 

Det började med att jag blev uppringd av en tjej som undrade om jag ville spela med mitt band Novemberbarn på Röda torget i Moskva. Jag förstod direkt att hon var galen, men anade att fanns ett korn av sanning i botten.

Några månader senare tog jag båten till Helsingfors och därefter tåg till Moskva. När jag kom fram ringde jag till min kontaktperson och fick frågan: vilken station är du på? 

Jag hade ingen aning. 

Det var kyrilliska bokstäver på väggarna och inte en enda människa verkade prata engelska. Det var tjockt med människor på stationen som rörde sig lika metodiskt som myrorna i en stack. Alla visste vart de var på väg utom jag. 

Men det löste sig förstås som det alltid gör och med tiden landade jag i Kiev som var min utgångspunkt för vårt stora projekt, nämligen att riva den mentala järnridån mellan öst och väst.

För första gången någonsin fick västerlänningar bo hemma hos ryssar och mitt lilla gäng (jag och tre danskar) bodde hemma hos läkaren Oleg. Han bodde i sin tur hemma hos sina föräldrar. Det var människor överallt, men jag minns inte att jag någonsin tyckte det var trångt. 

Det var kul.

Vi skulle organisera en protestmarsch mot Tjernobyl. Vi hade många möten, men jag lärde mig bara ett enda ryskt ord: zavtra. Imorgon. Imorgon. Imorgon. Vi var totalt 3000 unga människor spridda över hela det väldiga Sovjetunion. Veckorna gick och det blev höst. Det hände inte så mycket. Det var ett slags social turism med mycket borstj och ännu mer vodka. En dag kom det en kille och sa att vi skulle demonstrera för ett fritt Ukraina. Det tyckte vi lät kul och hakade på. Vi var väl 50 personer som stod på ett torg och eventuellt hade någon med sig en gul och blå flagga. Det kom som en nyhet för mig att det fanns ett land som hette Ukraina. 

Jag uppfattade de olika republikerna mer som en sorts landskap. Att flyga mellan Moskva och Kiev var busenkelt. Jag gjorde det flera gånger under mina månader i Sovjet. Växlade man svart som vi alla gjorde kostade det ungefär 20 kronor resan. Lika mycket som en pågatågsbiljett mellan Malmö och Lund. 

För att organisera vår marsch mot Tjernobyl träffade vi många byråkrater i Kievs komsomol-högkvarter. Kommunistpartiets ungdomsförbund, Lenins egen Hitler Jugend. Vår resa var organiserad av något som hette Next Stop Soviet. Det var en rörelse som kom ur det danska kommunistiska partiets ungdomsförbund, det fick jag veta långt senare. De hade redan etablerade kontakter med kommunistpartiet. 

Till slut blev det faktiskt en marsch mot Tjernobyl och sen åkte vi några veckor till Moskva och då bodde vi på komsomol-högskolan. Där fanns det studenter från hela världen för att lära sig kommunism. Vi fick dela våning med ett gäng från SKP. Alltså ett gäng tvättäkta stalinister i min egen ålder. De var förstås hur trevliga som helst. 

Varför skriver jag då allt detta? Jo, för det är i ljuset av detta som man måste förstå Vladimir Putin. Han är en fullblodsbyråkrat övertygad om att Ryssland, Ukraina och Vitryssland är samma land. I hans värld är yttrandefrihet mycket farligare än corona.

Hur kan då ryssarna acceptera en sådan galning som ledare? Svar, de styrdes av fyllbulten Boris Jeltsin i tio år. Under denna tid gick ett risigt land ner sig i dyn totalt. På gatorna trängdes alkoholister med pensionärer som sålde sina barn sista pinaler för att inte svälta ihjäl. Medelåldern sjönk 1994 till 57,5 år för män. Kvinnor är som bekant av segare virke, de låg kvar över 70 år under hela nittiotalet. 

När jag var i Moskva för tre år sedan talade vi om detta med våra begåvade guider. De var inga nickedockor utsända av Putin utan bildade kvinnor med starka åsikter. Ryssarna är smarta människor. Det är ingen slump att deras favoritförfattare är Dostojevskijs Brott och straff.

Vad kommer då att hända? Blir det krig? Jag har förstås ingen aning. Men jag är övertygad om att turism är lösningen även på detta problem. Ju mer vi blandar ihop människor desto svårare att starta krig mellan dem. Ryssland och Ukraina är två väldigt vackra länder. Det bästa är att åka ut i någons datscha och hänga med kött, inlagda grönsaker, öl och förstås vodka. Är övertygad om att Airbnb skulle kunna organisera något som påminner om Next Stop Soviet och så tar vi nästa steg i världens utveckling. Kunde vi riva järnridån för mer än tjugo år sedan är jag helt övertygad om att det går att göra igen.

Och undrar någon hur det gick för mitt band? Det rann ut i sanden. Jag var länge övertygad om att jag var den nye Bob Dylan, men efter några år med gitarr på axeln upptäckte jag att det fanns en ny Bob Dylan i varje bostadsområde i hela världen. 

Då bestämde jag mig för att satsa på samtidskonst. 

Och på den vägen är det.