Vi kanske ska börja med det uppenbara. Jag kände inte publicisten Lars Peder Hedberg. Men jag träffade honom några gånger under årens gång. Och utan hans livsverk hade jag varit en annan person. 

Alltså, i det universum som jag verkar i sedan början av nittiotalet är Lars Peder Hedberg en av de centrala gudarna. Det är hans axlar jag står på i Travel News, RES och när jag skriver restaurangrecensioner i Svenska Dagbladet Perfect Guide.

Lars Peder Hedberg revolutionerade svensk restaurangbevakning. 

Mer korrekt. 

Han skapade det som är svensk krogjournalistik.

Före Lars Peder Hedberg var det ett lätt kåserande om mat och dryck på lokal.

Efter Lars Peder Hedberg – en sorts vetenskapsjournalistik om det som serveras på världens bästa restauranger. Gastronomi blev ett ord med ett innehåll.

Lars Peder Hedberg (och Bobo Karlsson) ville att Stockholm som skulle vara en internationell metropol och började skriva om vår huvudstad som om den var detta. Med sin ord och magasin förvandlade de staden. De fick människor i Stockholm att tro att de var lika hippa och coola som i New York och Paris. Deras magasin var lika vackra och svindlade som Vanity Fair och Vogue.

Med tiden spred sig deras journalistik till Malmö där jag bodde på nittiotalet. Det mest overkliga med Lars Peder Hedbergs magasins Gourmets årliga rankning 199 bord (som idag heter White Guide) var att den hade så sjuk koll. Den var mer initierad än jag som bodde i staden och gick på dess gator varje dag. Hur var det möjligt? Det var som om Lars Peder Hedberg gick runt på stadens gator som den vandrande vålnaden i Fantomen. Han hade koll på det senaste, men det var aldrig någon som någonsin hade sett honom rent fysiskt. 

Alltså, Lars Peder Hedberg ville inte synas mer än de restauranger och krögare han skrev om.

Några gånger i början av nittiotalet träffades vi när jag skrev för Lars Peder Hedbergs magasin Gourmet, Intrig och TID. Han beställde texter, betalade schysst och jag knackade ner 3500 tecken på datorn. 

Sen blev jag redaktör på Nöjesguiden då blev vi konkurrenter. 

Några år senare på DN startade jag Krogkommissionen och Gulddraken. Jag ville att de två skulle vara lika mycket under huden och under huven som Lars Peder Hedbergs ord. Men jag tror aldrig att vi kom upp i den nivån. I alla fall inte under min tid.

Alltså, jag tror att Gulddraken och Krogkommissionen blev mer kända än Lars Peder Hedbergs dito, men de kommer aldrig att bli lika respekterade. 

Det är samma sak med mitt värv.

Jag skjuter gärna från höften. Lars Peder Hedberg använde alltid kikarsikte och avlossade aldrig ett skott för mycket. 

Jag älskar en äkta hagelsvärm. Men jag beundrar en äkta elitist.

Som alltid var mitt i prick. Och dessutom före alla andra. 

Lars Peder Hedberg – du är djupt saknad.