Åker tåg till Skåne. Sommarsäsongen har börjat och det innebär att mitt arbete flyttar ut från kontoret vid Mariatorget i Stockholm och att jag befinner mig på resande fot. I Snälltågets bistro kommer konduktören fram till mig och undrar vad jag menade när jag skrev att personalen på tåget såg på mig som om jag är en del av inredningen. Och att jag älskar det. 

Var detta menat som någon form av underförstådd kritik?

Svar nej. 

Det är möjligen en kritik av andra stamgäster som efter några besök i en bar eller på ett kafé agerar som om de ägde stället. Jag tycker inte att man ska kräva en speciell stol och extra mycket service bara för att man är en återkommande kund. Visst är det trevligt med en gratis kopp kaffe ibland och leenden kan man aldrig få för många av. 

Men stamgäster som skrålar och skriker är ett otyg. Ett tåg eller en restaurang är ett kollektiv och för att detta ska fungera krävs att man visar varandra hänsyn. Vi som är kunder betalar och ska få en tjänst eller produkt levererad. 

Under många år som chefredaktör på Resumé var jag stamgäst på Riche. Jag åt alla min utemåltider på bord 14 eftersom jag blev placerad där av hovmästare Leif Månsson. När jag entledigades från min tjänst bestämde jag mig för att hålla mig borta från Riche. Detta var ett nytt kapitel i mitt liv och jag behövde kanske ett nytt stamhak. 

Men efter några månader så ringde Leif och sa att mitt bord stod kvar och väntade på mig. Då bestämde jag mig för att komma tillbaka och har gjort så sedan dess. Även om jag inte är en lika återkommande kund som för några år sedan. 

Corona har grävt hårt även i min plånbok. 

Men jag gillar att vara en stamgäst och känna igen alla ansikten i personalen när jag kommer in genom dörren. 

Ibland är jag stressad och då vill jag inte prata med någon. Andra gånger är jag en smula ensam och kan prata hur länge som helst om MFF:s senaste vinst. Eller så har jag ett möte som jag vill fokusera på. Duktig personal kan läsa sina gäster och ge dem precis lagom mycket service för att allt ska flyta på. 

Så är det på Snälltåget i Bistron och så är det på Riche. Och många ställen till som jag går till. Exempelvis Folkbaren, Taverna Brillo och Café. 

Det var även så på mitt favorithotell Örnsköld som tyvärr har lagt ner, men som jag saknar mycket. 

Men som stamgäst har man också rätt att klaga när det inte fungerar. 

Och att Snälltåget kör runt i Sverige med ett tåg där mer än hälften av toaletterna är sönder är under all kritik. Att de få som har öppet saknar toalettpapper och är allmänt snuskiga är än värre. Här måste Snälltåget skärpa sig rejält om min kärlek ska bestå. 

I dag bor vi i Köpenhamn på nya boutiquehotellet Huxley i Nyhavn. I morgon är det Odense som gäller. De ska snart öppna ett nytt Hans Christian Andersen-museum och jag ska få en smygtitt. Det läser du om på måndag eller tisdag här i Travel News. 

Sen åker vi tillbaka till Köpenhamn och ska bo en natt på Villa Copenhagen. Jag har följt bygget under resans gång och det ska bli spännande att se om verkligheten hänger ihop med målen. 

Min ambition är att bli stamgäst på så många ställen som möjligt. Samtidigt älskar jag att besöka nya ställen och se hur världen utvecklas till det bättre. 

Hotell och restauranger har haft det otroligt tufft under pandemin och jag befarar att många kommer att gå i konkurs när den uppskjutna skatten ska betalas. 

Men på lång sikt är detta ändå en framtidsbransch. 

Människans behov av att se andra andra människor som ler är det som får jorden att snurra. 

Nu kan du som vill ha mer fredagsläsning gå till Travel News Premiums Wild & Crazy-krönika vecka 24. 

Och ja, oavsett vad du gör önskar jag dig en skön helg i den vackraste tiden på året. Det är ett privilegium att få leva.