I kväll händer det. Stadsbyggnadsnämnden i Stockholm har möte och ska klubba igenom Gröna Lunds utbyggnad. Förra gången frågan var uppe i höstas blev det bordläggning. Men nu kanske det fattas ett beslut. Det ska sedan godkännas av stadsfullmäktige och sen ska det sökas ytterligare tillstånd och göras miljöprövningar. 

Att förvandla parkeringsplatsen vid Allmänna gränd framför Liljevalchs till en del av Gröna Lund är en lång process. Först om några år är det spade i marken. 

Men redan nu är nöjesfältets grannar på Djurgården i uppror. En del uttalar sig i pressen och andra skapar mejl-uppror och sprider ett Youtube-klipp från trafikkaos på Djurgården i samband med en av Gröna Lunds många konserter. 

Huvudstadens två morgontidningar ställer upp med långa insinuanta reportage om utbyggnaden. Det är fruktansvärt med höga pinnar på Djurgården och karuseller och konserter som stör lugnet. 

Alltså vad är det för reaktionärt vansinne? Djurgården har varit en livlig turistdestination i mer än 200 år. Gröna Lund har haft tänt i butiken sedan 1800-talet. De som nu klagar var inte först på plats. Gröna Lund är mycket äldre än den äldsta surgubben på Gröna Lund. 

Och nej, Gröna Lunds grannar är inte en enda kraft. Det finns personer som bor nära nöjesfältet som accepterar liv och rörelse i en stad. 

Och vad det kommer till taxiköer som blockerar Djurgårdsvägen så är jag säker på att det finns en lösning. Vad sägs om ett helt bilfritt Djurgården? Bara kollektivtrafik och cyklar.

Jag är ganska ofta på Djurgården när Gröna Lund har stängt och min bild är att det är ödsligt. Efter mörkrets inbrott är det riktigt läskigt. De gånger det är “kaos utanför Gröna Lund” kan man räkna på ena handens fingrar på ett år. 

Den lite större frågan i detta sammanhang är hur ska Sverige någonsin kunna bli en turistdestination om vi inte satsar något? 

I dag besöker runt en miljon människor Gröna Lund. Målet borde ju vara att dubbla denna siffra. Det borde vara Stockholms stad uttalade önskan. 

För till skillnad från grannarna på Djurgården så representerar Gröna Lunds gäster en mångfald. På Gröna Lunds mötes svenskar från alla samhällsskikt och alla delar av landet. När min syster som bor i Svalöv i Skåne kommer hit i sommar med barn och vänner är det självklart att de ska tillbringa några timmar på Gröna Lund. 

Gröna Lund är sockerbiten som får stadens hotell och krogar fyllda. 

Gröna Lund är också en arbetsgivare som har som uttalat mål att anställa människor från alla delar av vårt samhälle. Nysvenskar och gammelsvenskar. Att se detta i realtid när man väntar på nästa karusell är magiskt.

Jag överdriver inte.

Varje år bjuder Gröna Lund in till en middag för samarbetspartners, kändisar, media och några politiker. När jag var redaktör på DN På stan för tjugo år sedan blev jag bjuden, men i min nuvarande roll som chefredaktör på Sveriges enda affärstidning om reseindustrin har jag inte fått någon inbjudan. Men jag hade gärna gått eftersom mötesplatser som denna är en guldgruva om man som jag jagar nyheter och skvaller. 

I pressen utmålas dessa årliga tillställningar som en slags konspiration. Alltså vilket trams. Gröna Lund är ett företag som ägs av privatpersoner vars engagemang jag bedömer som långsiktigt. De satsar sina egna pengar, minst en miljard när de kommer till utbyggnaden, på att Stockholm ska få ett nöjesfält i världsklass. Om de några gånger om året vill bjuda några utvalda personer på middag är det ingen stor grej. 

Samtidigt som detta drama pågår i huvudstaden finns liknande utbyggnadsplaner på Liseberg i Göteborg. I rikets andra stad bygger Liseberg just nu ett megahotell för två miljarder och det finns planer på ett gigantiskt vattenland. Man vill att Liseberg ska vara öppet året runt. 

Bakom allt detta står Göteborgs politiker och applåderar. De äger nämligen sitt tivoli och då går processen att köpa mark, bygga ut och hitta finansiering betydligt enklare än i Stockholm. Det är alltid roligare att leka med skattebetalarnas pengar än sina egna.

Vore jag hotelldirektör på Scandic, Elite, Ligula och Nordic Choice i Göteborg skulle jag inte gilla att kommunen bedrev konkurrerande verksamhet. Speciellt eftersom stiftelseägda Svenska Mässan med kommunpolitiker i styrelsen ständigt bygger ut sitt Pyongyang, jag menar förstås Gothia Tower. 

Jag tror mer på Stockholmsmodellen med privatägda hotell och nöjesattraktioner. Djurgården kan bli en spännande mosaik av konst, konserter, kulturhistoria, event, karuseller och hotell. Ett första viktigt steg kan alltså tas i kväll. Låt oss hoppas att politikerna vågar göra det enda rätta om Sverige ska utvecklas som turistland.

PS: Krönikan skrevs på dagens torsdagen den 30 januari. På kvällen beslutade nämnden att gå vidare förslaget om Gröna Lunds utbyggnad.