Vi börjar med en käpphäst. I går torsdag åkte jag tåg mellan två flygplatser och två huvudstäder. I Stockholm kostade detta 570 kronor. I Köpenhamn kostar samma resa 120 kronor. Alltså detta är en skandal. Det är förstås uselt för miljön, men också en mänsklig katastrof för alla dem som arbetar på Arlanda och inte har råd att ta tåget. Det är ingen slump att mer än hälften av alla människor som ska till Kastrup tar tåget eller Metron eftersom det är billigast och mest effektivt. I Sverige är samma siffra en knapp fjärdedel. 

Det är ett resultat av politiska beslut och en icke omsorg om människor. Ineffektiv pendling är ett av de absolut bästa sätten att förkorta en människas liv. Att det idag i Sveriges regering och på statliga Swedavia som äger Arlanda finns noll vilja att göra något åt detta gör mig riktigt arg. Att Swedavia och regeringen vill bygga ut Arlanda och skapa en arbetsplats för 50 0000 människor utan ett hållbart resande till och från jobbet, jag finner knappt ord för min irritation. 

Sedan jag började på Travel News har jag bett om en längre intervju med Swedavias vd och vår infrastrukturminister för att fråga om dessa saker, men fått nej. De tjänar stora pengar på Arlandas tiotusentals parkeringsplatser, de kan inte vara stolta.  

Jag kan till viss del förstå flygskatten, men att göra transporterna till en flygplats usla och dyra bidrar inte till minskat resande utan bara till försämrad livskvalitet, i första hand för de med lägst inkomster. 

Vi som har råd åker nämligen Arlanda Express och det fungerar utmärkt. Men som av en händelse ser jag aldrig några av alla de nysvenskar som packar bagage i de bekväma fåtöljerna. Det segregerade samhället börjar omedelbart när man sätter sin fot på svensk mark.  

***

Ja, ja. Jag måste lugna ner mig. 

En läsare kom fram och sa att jag skrev bitchiga krönikor. Det tolkar jag som beröm.

Anledningen till att jag var ute och flög var för att SAS presenterade en ny design på sina flygplan. Man gör en Coca–Cola, alltså ändrar något som inte behöver förändras och de flesta av SAS 30 miljoner passagerare kommer inte att märka att SAS–loggan nu är i silver på den främre delen av flygplanet. 

Det är först när man ställer alla flygplan och Coca–Cola-flaskor bredvid varandra som utvecklingen blir tydlig. Att uppdatera sin design ska man göra då och då på samma sätt som en man ska kasta gamla skjortor och köpa nya skor. Det är en hygienfaktor. 

Och att göra något radikalt så att kunderna inte känner igen sig är totalt vansinne. SAS är det i särklass mest älskade flygbolaget i Skandinavien. Pilotstrejken gav ett hack i kurvan, men nu är man tillbaka i topp. 

Grattis. 

Tyvärr präglades pressträffen av sedvanlig nervositet och ineffektivitet. Jag menar, varför är vi journalister på plats? Vi vill ha unika citat av högdjur. Vd och designchef. Vi vill se det nya flygplanet. Att då få lära oss mer om ett hotell som byggdes på femtiotalet och sedan länge ägs av en amerikansk kedja är slöseri med tid. 

Jag älskar att äta lunch och prata med mina kollegor, men det vill jag göra när jag har fått min intervju. Att bara haffa ett högdjur i en paus är förbjudet och jag har blivit utskälld av SAS kommunikationsavdelning för att ha försökt. 

Till slut fick jag några minuter med de som bestämmer och här är resultatet. Det är uppenbart att SAS och hela flygbranschen i Norden inte gillar uppmärksamhet. I valet mellan att säga något och inget väljer man sedan några år alltid det senare. I flygskammens era är man livrädd för att göra fel. 

Beteendet är kanske logiskt. I sextio år har flyget varit lösningen på världens problem. Nu anses man plötsligt vara problemet. Det är sorgligt eftersom jag anser fortfarande att flyget är smörjmedlet i världens motor. En vanlig dag har SAS 800 avgångar över hela världen och skapar miljontals möten som leder till en bättre värld. Om Gretas besättning inte hade kunnat flyga hade hon suttit kvar utanför Sveriges riksdag.

***

Kan inte låta bli att avsluta med en anekdot. I somras läste jag sist av alla Jan Carlzons bok ”Riv pyramiderna” om hans tid som vd på SAS. Ett avsnitt i boken handlar om en flygresa. Incheckningspersonalen på SAS kom fram till sin vd och förklarade att han skulle gå ombord först och sen skulle passagerarna släppas in i kabinen. Janne förklarade då att det sände ut helt fel signaler. Han ville gå på sist och försäkra sig om att hans kunder fick de bästa platserna, själv ville han ha den sämsta platsen bredvid toaletten. 

Så hur tror vi att SAS nuvarande vd Rickard Gustafson gjorde på torsdagens flyg ner till Köpenhamn? Väntade han till sist eller gick han på så fort han kunde och fick en av de bästa platserna längst fram i flygplanet? Svaret är förstås det senare. 

Jag är också övertygad om att SAS-Janne många gånger fick gå på först och sen satte sig längst fram bakom cockpit och drog ner sovmasken när han skulle till New York. Men han skulle inte göra det på ett flygplan fullt av journalister som letar efter en bra anekdot till sin fredagskrönika. 

När det kommer till service så är allt kommunikation. Det vet alla utom gamla konsulter på Andersen Consulting.

Det ska bli spännande att se vem i SAS nya ledningsgrupp som kommer att ersätta vd Rickard Gustafson när han får sitt nästa stora uppdrag. Jag har alltid tyckt att en vd:s viktigaste uppgifter är att förbereda för sin succession. 

***

Och med dessa ord önskar vi alla läsare av Travel News en härlig helg. Är stolt över att arbeta med den största nyhetskällan i reseindustrin med över 60 000 läsare i månaden.