Almedalen närmar sig. Undertecknad har varit i Almedalen i knappt 15 år och sett festivalen för politiska nördar växa från överskådlig lägerskola till ett megaevent. När jag kom till Almedalen första gången såg jag en åker som behövde plöjas. Idag är Almedalen en gigantisk utomhusmässa. Varje kvadratcentimeter innanför ringmuren är såld och intecknad av Gotlands kommun. Att idag etablera sig i Almedalen kostar minst en kvarts miljon.
Det stora budskapet är idag och alla andra år: “Så vill vi styra och förändra Sverige!” Det budskapet lockar till sig alla från NRP till SAS via SJ, regeringen och oppositionen. För närvarande listas 3 600 arrangemang under veckan och jag skulle tippa att antalet arrangörer på plats är runt 1 000 företag och organisationer.
Till detta kommer minst lika många journalister och sedan har vi den stora allmänheten. Dessa dyker i första hand upp när partiledarna håller tal och gör kvällarna till ett unikt möte mellan makten och folket.
Det är lätt att säga att det var bättre förr. Då kunde man träffa halva regeringen under en promenad och resten av statsråden under en lunch på Vinäger. Nu är det så många träd att man knappt ser skogen. Ministrarna häckar på sina hotellrum och statsministern vägrar att åka hit.
I år har även Swedavia ställt in sitt Gate Almedalen efter fem år med jättetält mitt emot Hotel Wisby. Man skyller på ett sparpaket och mindre folk i staben. Istället deltar man i andras arrangemang bland annat hos Aerospace Almedalen.
Travel News har bett om en intervju med vd Jonas Abrahamsson, men trots flera påtryckningar inte fått audiens. Att högsta ledningen för landets största flygplatsbolag inte anser sig ha tid att svara på frågor från Nordens största affärstidning om reseindustrin säger något om vad det statliga bolaget tycker är viktigt.
En stor politisk fråga just nu är utbyggnaden av Arlanda och den eventuella nedläggningen av Bromma flygplats. Det är en fråga som har dragits i långbänk sedan sjuttiotalet och som fortfarande är ett öppet sår. Flyget har blivit för Miljöpartiet vad kärnkraften var för Centerpartiet på sjuttiotalet. En ödesfråga. En samvetsfråga. En fråga som kan spränga en regering. Att statliga Swedavia i det läget väljer att ligga lågt är smart om man tänker att de höga cheferna vill behålla sina jobb. Men det är trist att ett av de största företagen som lever på att flyget i Sverige mår bra tar mindre plats i debatten.
Swedavia föddes när Luftfartsverket delades upp i tio statliga flygplatser 2010. Ett stort antal kommunala. Myndighetsuppdraget blev kvar i LFV och nu skulle Swedavia tjäna pengar. Det gör man eftersom man sitter på landets stora flygplatser och kan höja start– och landningsavgifterna när det är ebb i kassan.
De små kommunala flygplatserna kämpar för sin överlevnad och säljer ut sig till billig charter för att överhuvudtaget ha någon trafik.
I våra grannländer Finland och Norge har man behållit fler flygplatser under statens beskydd. Där är uppdraget i första hand att upprätthålla en infrastruktur i ett glesbefolkat land än att dra in miljoner till statskassan.
En debatt om dessa frågor vore bra, men nu får vi inte ens en debatt om Arlandas framtid. Den viktigaste förklaringen är förstås att infrastrukturminister Tomas Eneroth har duckat i frågan de senaste halvåret.
Precis som sin kollega näringsminister Ibrahim Baylan har han inte tid att ge en intervju med Nordens största affärstidning Travel News i Almedalen. Det är uppenbart att reseindustrin och besöksnäringen ligger långt ner på regeringens agenda.
Tråkigt, nu blir det istället samtal om biobränsle och grön omställning. Viktiga frågor, men det är inte här skon klämmer utan på andra ställen.
I morgon blir det analys av tågets förutsättningar för tillväxt.
