I helgen publicerade DN:s stjärnreporter Karin Eriksson en stor intervju med Maria Wetterstrand. Nyhetskroken var förstås att det före detta språkröret i måndags överlämnade sin utredning om biodrivmedel till sin partikollega, vice statsminister Isabella Lövin. Förslaget, att de som producerar och säljer drivmedel till flyget ska tvingas att blanda i biodrivmedel, nämndes. Men mest handlade den långa intervjun om Wetterstrands tid i politikens absoluta centrum. Maria var språkrör för Miljöpartiet 2002–2011 tillsammans med Peter Eriksson.
Hon var skeptisk till den hårda tonen i debatten och att många politiker istället för att lyfta fram det som är bra, ofta väljer att såga sin motståndare. Wetterstrand berättade om när statsminister Fredrik Reinfeldt la fram sin miljöpolitik i en grön tröja. Det var ett stort steg fram för Moderaterna, men Wetterstrands ryggmärgsreflex sa: “för lite och för sent”. Att låta ett annat parti ta över Miljöpartiets viktigaste fråga fanns inte på kartan då. Nu i backspegeln sa Maria att det var dumt, men när hon var i politikens hetluft fanns det inte utrymme för nyanser. Hon efterlyste också mer solidaritet inom regeringen och tyckte att någon borde ha försvarat nya kulturministern Amanda Lind när hon lyfte fram Mehmet Kaplan som en av många framgångsrika miljöpartister som fått sitta i regeringen. En politiker som inte lagt fingrarna emellan när det kommer till kritik av miljöbovar (verkliga och fiktiva) är före detta miljöministern Karolina Skog. I somras i Almedalen var hon tydlig med att flyget var den absolut sämsta näringsgren hon kommit i kontakt med när det gäller miljöomställning. Hon såg ett folkligt uppror mot flyget och fick fler höga direktörer i flygbranschen att bli riktigt irriterade. Argast av dem alla blev BRA:s vd Christian Clemens.
Det var ett helt annat tonläge när Maria Wetterstrand presenterade sin utredning på måndagens pressträff. Det var uppenbart att utredaren förstod att flyget inte har fysiska förutsättningar att bli lika miljövänligt som en cykel. Maria har själv sagt att hennes förslag är mesigt. I artikeln i DN framkom att Wetterstrand flygpendlar till Helsingfors för att träffa sin barn som lever med sin pappa. Hon tyckte att flyga över Östersjön var lika miljövänligt som att åka färja. Tjena Aningslösa influencers.
Vad finns det då att säga om utredningens förslag? I likhet med alla andra tycker jag att förslagen är vettiga. Det viktiga är de aktörer som planerar gigantiska investeringar förstår att de troligen kommer att få tillbaka sina pengar. Att samla ihop all träflis i landet och omvandla det till biojetdrivmedel kostar många miljarder.
Utredningens ekonomiska kalkyler tycker jag verkar tveksamma. Att beräkna priset på drivmedel om tio år är i mitt tycke omöjligt. Men något måste ju en utredare komma fram till. Samma dag avslöjade den högeranstrukna publikationen ”Samtiden” att Maria Wetterstrand äger aktier och sitter i styrelsen för ett bolag som ska utveckla biodrivmedel. Vän av god journalistik kan tycka att denna centrala uppgift borde DN:s stjärnreporter fått med i sitt långa reportage…
Jag råkar känna personer som arbetar i bolaget Cortus Energy AB och vet att det är otroligt långt fram till att de faktiskt producerar något. Om detta händer inom fem år kommer jag att äta upp mina skor. Följaktligen är jag inte jätteupprörd över Wetterstrands ägande eller styrelseuppdrag. Att investera i bolag utanför försäljning är lika klokt som att köpa Trisslotter.
Men i dagens hårda debattklimat räcker det, som Maria Wetterstrand vet, med skuggan av en misstanke om jäv för att stenarna ska hagla över den som gjort fel. Läs mer här, här och här.
Nu har Miljöpartiet gjort bort sig i sin absolut viktigaste fråga: flyget. Att frågan är mer komplicerad än att alla ska stanna på marken tror jag till och med de mest inbitna miljömupparna idag måste erkänna. Det är känt sedan länge att de som sitter på för höga hästar förr eller senare trillar ner.
I matchen mellan flygindustrin och MP står det nu 1-1. Det känns som ett rättvist halvtidsresultat. Trist att MP gjorde politiskt självmål, men precis som i fotboll räknas alla mål.