2018 närmar sig sitt slut. Jag skriver dessa rader på årets sista timmar. I morgon när ni alla sover kommer jag att sitta i ett flygplan till Tel Aviv. Jag ska skriva ett reportage om hur staden och Israel laddar upp inför Eurovision i vår. Det finns mycket att berätta om detta. Reportaget kommer i nästa nummer av Travel News.
Men just nu tänker jag mest på hur sorgligt det är att ett av Sveriges mest kända turistmål Kaknästornet måste stänga för allmänheten för att terrorhotet är så stort. Min danska pappa brukade alltid inleda sina besök i huvudstaden med att gå en rejäl promenad över Gärdet och avsluta med att åka högst upp i tornet och beundra staden. Utsikten är densamma som när en flyger med BRA och landar på Bromma. Det är overkligt högt upp. Efter min pappas död, han gick bort när jag var 13 år, brukade jag själv åka upp i tornet och titta ut och försöka förstå vad han tänkte. Jag ville gå i hans fotspår. Att tornet han älskade fanns kvar blev en liten nåd under mina tonår.
Kaknästornet är en bedagad skönhet med inredning som andas sjuttiotal och servering som smakar ännu äldre. När jag intervjuade Strömmas vd Jan Larsén i höstas berättade han att bolaget ville driva restaurangen i Kaknästornet, men förlorade upphandlingen. Det sörjde han fortfarande. I Amsterdam driver hans bolag ett liknande utsiktstorn. Philips gamla huvudkontor har fått en krog med stor bar på toppen och över detta ett utsiktsdäck med en enorm gunga. 400 000 personer åker i denna gunga varje år. Jag och min älskade testade gungan när vi var i Amsterdam i november och det var fantastiskt. Det är ett minne vi alltid kommer att bära med oss.
Min plan inför denna krönika var att lansera idén att vi borde sätta en liknande gunga på Kaknästornet. Men att kräva en gunga på en av Sveriges högsta byggnader som vi inte ens får komma in i känns avlägset. Tyvärr mycket symptomatiskt för Sverige som turistland. Vi säger att vi vill att det ska komma hit fler gäster. Men när det kommer till handling händer det ytterst lite. Jag har mycket svårt att tro säkerhetsnivån i Kaknästornet måste vara så mycket högre än på Arlanda eller i Stockholms slott. Det ingår inte i statliga Teracoms uppdrag att ta hand om turister, följaktligen struntar man i detta och skyller på ett renoveringsbehov. I samma intervju hävdade Strömmas vd Jan Larsén att staten ska hålla sig borta från turistindustrin. Det är bara att hålla med.
Detta är förstås lite sorgliga tankar så här i slutet på året.
2018 har varit ett tufft år för reseindustrin. Den varma sommaren gjorde att många valde att stanna hemma istället för att åka till Medelhavet. Flygskatten har varit ett hårt slag mot inrikesflyget som har det tufft just nu. På juldagen meddelande Norwegian att bolaget måste spara minst två miljarder kronor. Analytikerna har inte varit nådiga i sin kritik av bolaget. Enligt dem balanserar vd och huvudägaren Björn Kjos på en mycket slak lina.
Jag personligen är en stor vän av Norwegian vars destinationer, priser och servicenivå passar mig som reser några gånger per år. SAS vd Rickard Gustafson sa något intressant när han blev intervjuad av TT för någon vecka sedan. Han trodde att termen lågprisflyg var på väg att försvinna. Jag tror samma sak och i det landskapet är Norwegian och dess goda kundrelationer en mycket stark kombination. Men fakta kvarstår: att driva ett flygbolag 2019 är en mycket svår uppgift.
När jag intervjuade BRA:s ägare Per G Braathen för några veckor sedan rekommenderade han ingen att äga ett flygbolag. Det är världens sexigaste bransch, men det är det osexigaste bolaget Ryanair som tjänar mest pengar. Reseindustrins ekonomiska utmaning är att branschen är så kul att många kämpar på trots att lönsamheten är usel.
Men trots alla dessa mörka moln på reseindustrins himmel så finns det ändå otroligt mycket sol. Det faktum att branschen växer varje år och är världens viktigaste näringsgren är fakta som inte går att vifta bort av en sur analytiker. Branschen är digital som få andra och det har lett till en sanslös prispress, men samtidigt är det bättre att vara först i en utvecklingskurva än på slutet. Reseindustrins digitala kompetens behövs på fler platser. Och i en värld där leksaksaffärerna går i konkurs för att barnen inte vill ha fler prylar tror jag att reseupplevelser alltid går att sälja. En ångrar ju sällan en resa. Det händer alltid något oväntat när du lämnar dina invanda kvarter och söker dig bort. Det är också härligt att komma hem och se livet på ens egen gata med fräscha ögon.
Och med dessa ord önskar jag alla läsare av Travel News ett riktigt gott nytt år.
