Hyrbilar är ett helvete

Hyrbilar. Inne i mitt huvud är det så enkelt. Och när jag tittar på nätet är det samma sak. Initialt alltså. Skriver in “hyrbil Mora” på Google och får ett gäng erbjudanden. Väljer först bolag, sen bil och fyller därefter i ett långt formulär på Sixt. Härligt. De lovar att när jag kommer fram till Mora station halv åtta på kvällen ska en snygg, röd Audi vänta på mig. Det går en timme.

Svar i mejl. Vi har inte en bil i Mora. Hur mycket kan de ha att göra en måndag i den absolut minst upptagna säsongen?

Gör samma sak hos Europcar. Väljer en Skoda för att den är billigast och fyller i mina uppgifter i ett lika långt formulär. Besked efter en timme. Typ. Det finns inte en bil i Mora här heller.

Nu börjar jag bli nervös. Snart ska tåget gå och när jag kommer fram till Mora måste jag till Sälen. Där finns hotellrum och ett gäng bokade möten.

Ringer Europcar i Mora. Efter typ 100 signaler och beskedet att vi har mycket att göra eller vi pratar i telefon svarar en kille. Jo, det finns en bil. Den kostar visserligen 1500 kronor mer än det som stod på hemsidan. Men är en desperat så spelar priset ingen roll. En dyr bil går ju snabbare än ingen bil alls.

Vill inte lämna mitt kreditkortsnummer i telefon på Stockholms central så jag mejlar över detta. Nätet funkar inte på tåget så jag SMS:ar numret. Plötsligt går SJ:s wifi i gång och jag får ett mejl från Europcar att det visst finns en Skoda att hämta på kontoret i Mora. Prislapp 1700 kronor. Hurra! Väl framme i Mora är det mörkt på stationen, men tänt i grillkiosken. Ringer en taxi som kommer och hämtar oss och kör till Europcars kontor. Här är det ännu mörkare. Ringer. Nu svarar någon och hen säger att vi skulle hämtat ut bilen på pizzerian vid stationen…

Taxichauffören tar inget betalt för att köra tillbaka oss. Han är en mycket fin människa som talar väl om bygden och har svar på alla mina frågor. Det är god tillväxt i Mora om ni undrar. Tillbaka på pizzerian skriver jag på ett kontrakt och får min bil. Den dyra alltså. Att börja ringa efter “min” Skoda och spara pengar finns inte på kartan när du ska köra i mörker på en helt ny väg i en dryg timme.

Förra gången jag hyrde bil var på Mallorca. Även då körde jag runt med känslan av att vara dum och lurad. Jag förstår inte varför hyrbilsbolagen envisas med att visa upp produkter och priser som de aldrig levererar. Det är också uppenbar att datasystemet lever ett liv och det lilla Europcar-kontoret i Mora lever ett helt annat. Aldrig mötas de två.

Att hyrbilsbranschen brottas med usla marginaler är bara logiskt. Jag längtar efter en aktör som Uber som kan bygga något helt nytt. Att detta är svårt i ett stort och glest befolkat land som Sverige visar det faktum att DriveNow trots att man har BMW i ryggen gav upp efter bara något år i Stockholm. Nu är det upp till Sunfleet att hålla fanan högt. Men jag tvivlar på att de kommer att lyckas.

Hur var det då i Sälen?

Jo, de håller på att bygga en flygplats för 750 miljoner mitt i skogen. Den ska heta Scandinavian Mountain Airport. Om flygplatsen med detta vackra namn ska jag skriva ett långt reportage i nästa nummer av Travel News. Det är 19 år sedan det byggdes en flygplats senast i Sverige och det här är en satsning i klass med när Wilhelmina Skogh byggde Vinterträdgården bakom Grand Hôtel. Det var en gigantisk kraftansträning som hon lyckades tajma perfekt med depressionen. Wilhelmina fick sparken, men hade ett smart fallskärmsavtal så hon fick bo och äta på hotellet till sin död.

Vinterträdgården som nyligen fick en uppfräschning av ytskikten för 30 miljoner är sedan många, många år motorn i Grand Hôtels ekonomi. Wilhelmina såg kongress- och mötesindustrin före dessa ord existerade. Sälens Wilhelmina Skogh heter Jonas Bauer, han är Skistars destinationschef och han var den som tog hand om mig på plats. Det finns olyckskorpar som kraxar att flygplatsen kommer att bli ett gigantiskt fiasko i klass med plastcykeln Itera och Ostindiefararen Götheborg. Å andra sidan träffade jag i veckan ett gäng människor som är övertygade om att flygplatsen kommer att leda till att svensk skidturism på allvar lyfter sig och blir en europeisk spelare. Exakt hur detta ska gå till kan ni alltså läsa i nästa nummer av vårt magasin. Jag kan iallafall rekommendera Ski Lodgen i Sälen och Radisson hotellet i Trysil. Utsikten var fantastisk och sängarna ursköna. Att hänga här en vecka med sin familj när det är snö i backen och solsken måste vara fantastisk om du älskar att åka skidor. Det sista är något som jag är fenomenalt usel på, så det blir inte så många skiddagar för mig. Men jag förstår att 2 miljoner svenskar kommer att göra detta ungefär en vecka någon gång under de närmaste fem månaderna.

Wilhelmina dog olycklig på det stora hotellet, men har idag ett regionaltåg uppkallat efter sig. Det transporterade mig från Mora till Borlänge i onsdags. Jag tror att hon ler i sin himmel när hon ser sitt tåg rusa fram vid vackra Siljan.

Och med dessa ord hoppas jag att alla Travel News 57 000 läsare får en fantastisk helg så hörs vi igen på måndag.