Ultralyx. Se där, ännu ett nytt ord som jag lärt mig i veckan. Detta ord hörde jag första gången ombord på kryssningsbolaget Silver Seas 10 års jubileum förra helgen. Det var alltså bolagets expeditioner som firade tvåsiffrigt. Verksamheten har varit igång sedan 1994 och har i dag totalt nio färjor… jag menar förstås fartyg. (Sista gången jag blandar ihop dessa två, jag lovar.) Det som skiljer en expedition från en klassisk kryssning är att den senare tuffar runt i Karibien och Medelhavet. En expedition går till ett konstigt land som Sydpoolen, Bangladesh, norra Sibirien eller Afrikas guldkust. För att det inte ska bli för jobbigt för resenärerna som ändå förväntar sig ultralyx har bolaget skickat ut spioner som kollar in att toaletterna håller hyfsad klass. Att trafiken inte slaggar igen har de också koll på. Då fixar Silver Sea poliseskort. Och att maten går att äta vet de också.
Maten ombord är förstås ultralyx. Och vår butler. Han var en riktigt skön person. Tänk om man fick ta med honom hem. De andra passagerarna kunde man dela upp i två kategorier: snyltare som undertecknad och stamkunder. De senare verkar älska livet ombord. Vissa har fått ihop över 1000 kryssningsdygn på tio år. Pratade med en man som varit ombord 150 dagar i sträck 2017. Då hinner man ett varv runt jorden från nordpolen till sydpolen och tillbaka till Monaco igen. Bolaget har sitt säte här. Behöver jag skriva att det var noll barn ombord på vår båt Silver Cloud och jag bidrog till att sänka medelåldern?
Detta var min första kryssningsresa och jag kan verkligen förstå att vissa människor blir beroende av att förflytta sig på detta sätt. Det är oerhört bekvämt att det är hotellrummet som rör på sig och utsikten förändras i maklig takt utanför hytten, jag menar förstås sviten. Men att göra detta i 150 dagar i sträck… jag är inte där än. Men kanske när jag är 70 plus och har 70 miljoner plus på kontot. Jag menar, alla pengarna måste ju inte gå till barnbarnen. Nu är situationen tyvärr så att det inte finns en enda miljon på kontot. Blott skulder och för att dessa inte ska bli för stora måste jag troligen arbeta till minst 80 år fyllda. Jag älskar att skriva här i Travel News så ni får tyvärr stå ut med mig ett tag till.
***
Båtens wifi var inte ultralyx utan påminde mer om ett modem från 90-talet. Möjligheten att arbeta ombord var med andra ord begränsad. Jag var förstås den enda passageraren ombord som såg detta som ett problem. Resan gick från London till Dublin och det senare visade sig vara en fantastiskt vacker stad. Någon brexit-kris i London märkte jag inte av. Tvärtom, det var nästa lika många byggkranar som i Stockholm och solen lyste på oss när de hissade upp London Bridge och vi fick segla iväg. Att sitta på sin balkong med ett glas bubbel i handen och se Themsens stränder passera revy var ultralyx.
***
Ungefär samtidigt som jag landade i London nåddes jag av beskedet att SJ skulle ställa in helgens resor mellan landets två största städer. Det var budskapet i två timmar, sen ändrade sig Trafikverket och lät SJ:s tåg rulla ändå. Min dator började nästan brinna när jag skulle smattra ut detta budskap. Att framförhållningen inte är bättre är ju skrämmande. Man undrar ju lite hur kommunikationen mellan de två statliga verksamheterna ser ut. “Trafikverket beklagar den uppkomna situationen”, står det på myndighetens hemsida. Alltså, det räcker inte för mig. Borde inte någon få sparken? Typ Trafikverkets generaldirektör Lena Erixon.
***
BRA var snabba och fixade fram ett extraflyg på lördagen. Den notan skulle jag vilja skicka till Trafikverket. Att bygga upp ett förtroende tar många år. Att rasera det tar bara några minuter. Jag har tänkt mycket på Tomas Eneroth, vår infrastrukturministers ord på SJ:s årsmöte nyligen: “att Sverige ska vara en pågående världsutställning.” Det är något riktigt rubbat med vår självbild. Vi tror att vi är bättre än alla andra länder, men praktiken är vi är ett land som alla andra. Problemet är att vi tror att vi håller på att springa men vi hankar oss fram som alla andra. Glöm Världsutställningen och fokusera på att tågen ska gå som i tidtabellen. Varje dag. Året om. Speciellt när jag njuter ultralyx på Themsen för första och enda gången i mitt liv.
***
I torsdagskväll var det stort kalas för att fira Nordic Lights renovering på Vasagatan. För 100 miljoner har stans skönaste hotelldirektör David Bergling fått en av stadens vackraste matsalar och 169 fräscha rum. Det är sanslöst att den summan inte räcker till att renovera toaletterna i källaren och korridorerna. Men det är dramaturgiskt smartare att fixa rummen och strunta i den zebramönstrade heltäckningsmattan dit. Kalaset var i alla fall otroligt generöst, jag skulle vilja kalla både champagnen och ostronen ultralyx. Att köra samma kväll som Grand Hôtel har vårfest är också kaxigt. Snart kommer det ett nytt konstverk på glasväggen ut mot Vasagatan som Sune Nordgren valt ut. Han har vi intervjuat i senaste numret av vårt magasin. Enligt Petter Stordalen är Sune Nordgren hans dyraste medarbetare.
***
Lite tidigare samma kväll delade vi ut Wilhelmina Skogh-priset i kategorin bästa banbrytare Q1 2018 till Eataly och Pelle Lydmar. Han träffade jag första gången på 90-talet när han drev det första destinationshotellet i Sverige. En gång banbrytare finns inte, det handlar om att vara banbrytande och hela tiden utmana och utvecklas. Precis som Wilhelmina Skogh visste, vet Pelle att det är bara genom att ständigt göra nytt som man blir långsiktigt trovärdig. Och till de andra nominerade, The Nest, China Eastern och Yasuragi, vill jag bara säga att nästa gång vi ses får ni era nomineringsdiplom med motiveringar. Ni är alla banbrytare i Wilhelminas anda. Det vill inte säga lite.
***
Och med dessa ord önskar jag alla läsare en riktigt skön helg så hörs vi på måndag igen.