Omedelbart efter att bokningen är gjord via Omena hotels webbplats piper det till i min Iphone. Min bokning bekräftas och jag blir informerad om att dörrkod och rumsnummer meddelas via sms 24 timmar innan ankomst. Jag känner att pulsen stiger och är plötsligt nervös. Jag ska bo på ett obemannat hotell i centrala Stockholm cirka fem minuters promenad från Centralstationen, helt själv. Varför är det så oroande? Är det tryggare att veta att en nattportier, som kan ha alla möjliga fantasier om mig som ensam kvinna på hotellet, sitter och halvslumrar en hel natt? Jag beslutar mig för att inte låta mig störas av oron, priset är bra, hotellet nytt och det är nära för mig som anlänt med Arlanda Express.
Väl framme på Torsgatan slås jag av att hotellet väl upplyst och skyltat. På väg till rummet får jag knappa in min femsiffriga dörrkod fyra (!) gånger, vid entréerna, hissen och rummet.
Rummet är stort och rymligt. Träimitationen av plast på golvet ger ett rent intryck och den knallröda färgen på modulen som innehåller duschrum, mikrovågsugn och kylskåp samt tekokare med kaffe tillför värme i rummet och ger samtidigt ett modernt intryck.
In till badrummet måste man ta ett ganska högt kliv upp. Det är troligen en kabin som ställts in i hotellrummet och blivit ett badrum.
Vet att jag läste i bekräftelsen att det går att larma vaktbolag via tv-apparaten, kontrollerar att detta stämmer på tvns informationskanal.
På morgonen noterar jag att övriga hotellgäster ser prydliga och ordentliga ut – gårdagens farhågor känns i dagsljus lite överdrivna.
Helena von der Esch