Rösten är upprörd, på gränsen till gråt. SAS-flygvärdinnan som ringt till redaktionen är väldigt skakad. Hon pratar i en halvtimme.
– Hur kunde ni nominera honom till det där priset? Det SAS gjorde mot oss under krisveckan var oetiskt, inhumant. Att tvinga fram avtal under extrem tidspress ute på Kastrup, det är förskräckligt!
Nomineringen – och senare utnämningen – av Rickard Gustafson till Årets chef i resebranschen är den mest kontroversiella i prisets elvaåriga historia. Fackförbund har rasat i medierna – och känslorna har svallat på SAS internwebb. Diskrepansen har varit tydlig. Resebranschens chefer har imponerats av hans prestation att under extrem press och akut konkurshot rädda bolaget. Många SAS-anställda ser det annorlunda. Först tvingades de acceptera kraftigt försämrade löne- och pensionsvillkor för att rädda sina jobb, bara för att sedan en och en halv månad få läsa i tidningarna att 18 av SAS toppchefer samtidigt fått bonuslöner.
En knivig situation för prismottagaren Rickard Gustafson, som ska läka såren som rivits upp.  
– Jag ser det mer som ett pris till SAS, mer än till mig personligen. Det var så speciellt det vi gick igenom den där veckan i november. De fackliga tog stort ansvar och våra medarbetare jobbade under stor emotionell press, och ändå gick våra flyg i tid och kundservicen fungerade lika bra som alltid. Nu jobbar vi med omställningen. Många får lämna SAS när vi skär ner administrationen, men medarbetarna fortsätter att kriga på som aldrig förr, säger han när vi träffas ute i den enorma hangarhallen, Hall 2, ute på Arlanda.
Hela hangaren domineras av ett av SAS långdistansplan, en Airbus 340, som är inne på översyn. Planet är 60 meter brett, vinge till vinge, under planet rör sig ett gäng tekniker målmedvetet. Rickard Gustafson glider nästan omärkligt in – smärt i grå kostym och välstruken vit skjorta. Lite av solbrännan från nyårssresan till Mexiko finns kvar. Han tar alla i hand, ställer lite frågor där hans nasala stockholmska blir extra tydlig. Sedan tar vi trappan upp i planet, går över den blå heltäckningsmattan som är täckt av plast och slår oss ner i två businessklassäten.
– Det verkar vara dåligt med champagne ombord i dag, säger han med ett leende.
Tre månader har förflutit sedan han dygnet runt förhandlade fram de unika avtalen med de åtta fackförbunden för piloter och kabinpersonal på Kastrups flygplats i Köpenhamn, dramatiska dagar som räddade SAS från konkurs.
– Det var en unik upplevelse, jag kommer inte på något bolag som har gått igenom det vi gjorde och under så stor medieuppmärksamhet. Hela bolagets existens stod på spel, det var inget falskspel som användes som förhandlingsteknik. Och jag visste inte om vi skulle orka och klara att komma i mål, säger Rickard Gustafson, tillbakalutad i flygsätet.

Varför lyckades ni?
– För att vi hela sommaren och hösten varit väldigt transparanta med fackförbunden. Den ärligheten och integriteten var ett viktigt fundament för mig. När det började blåsa och storma som mest fanns det, tror jag, en ömsesidig förståelse och acceptans att vi hade nått vägs ände och att det var upp till oss att hitta en lösning. Ingen annan skulle komma och rädda oss.

Men varför denna extrema tidspress?
– Vi visste att den dagen vi meddelar att vi måste få till nya avtal så blir det krigsrubriker om eventuell konkurs. Leverantörer blir nervösa, kunder vågar inte boka. Då går det fort utför, och vi bedömde att SAS kunde ha den här extrema osäkerheten i en vecka, inte mer, varken ekonomiskt eller mentalt.

Vad har du lärt dig om ledarskap i kris?
– Det låg noggrann planering bakom och vi hade haft intensiva och ärliga samtal med fackliga företrädare, inte förhandlat men informerat. Men det blir aldrig som du tänkt dig, du får inte stå fast i en rigid modell utan flexibilitet och du måste anpassa dig rätt fort.
Vilken journalist som helst hade gett sin nya Iphone 5 för att få veta hur det verkligen gick till under förhandlingarna. Men varje försök att locka ur Rickard Gustafson några detaljer faller platt. Elegant glider han under frågorna. Svarar svävande. Tystnar. Väntar på ny fråga. Lojaliteten mot dem på andra sidan förhandlingsbordet väger tyngre än en journalists nyfikna grävande.
Men det säger samtidigt något om Rickard Gustafsons ledarskap. Det som många bedömare lyfter fram som en styrka är hans integritet och relationsbyggande. Ingen tidigare vd har haft så bra relationer med fack och medarbetare sedan Janne Carlzons tid. Tydlig, tuff, men samtidigt en god lyssnare som talar så folk förstår är några omdömen. Utan denna relation hade troligen fackförhandlingarna varit dödsdömda.
Men han drabbades av en  backlash, knappt två månader senare. När det avslöjades att 18 toppchefer fått bonuslöner värda totalt 14 miljoner kronor samtidigt som gräsrötterna fått se lönekuverten krympa gick folk i taket, särskilt den flygande personalen. Det blev krigsrubriker igen.

Ångrar du bonuslönerna?
– I eftertankens kranka blekhet är jag ledsen att vi inte tidigare gick ut och informerade, så hade vi kunnat undvika missförstånd som nu uppstått och skapat onödig debatt och sår. Jag har också respekt för att så stora fundamentala förändringar som de vi tvingas göra sätter spår och skapar känslor. Men principen står jag fast vid, det var rätt att ge de här stay on-avtalen.
Beslutet om bonuslönerna fattades sent i våras när SAS-ledningen ställdes inför kravet från banker och ägare: en radikal förändring, ny affärsplan snabbt, annars inget stöd i form av utökade kreditgarantier. Rickard Gustafson menar att det var avgörande att säkra upp ett antal nyckelpersoner, som såg till att den nya affärsplanen kunde bli klar i tid.
– Budskapet var:  Vi måste göra det här, när ni är klara får ni lägre ersättning, med största sannolikhet har ni rationaliserat bort era egna jobb. Jag kommer att be er jobba helger, och semestrar kan ni glömma.

Men kan du förstå flygvärdinnan som ringde oss och var så förbannad?
– Ja, men alternativet var att SAS inte hade funnits och att vi hade varit 15 000 medarbetare utan anställning. Det är för mig mer inhumant än att hitta en lösning. Jag kan inte se att vi hade kunnat göra det på något annat sätt.

Hur ska hon återfå sin arbetsglädje?
– Det är ett ansvar för mig och ledningen att bygga moral, förtroende och engagemang. Och även om det varit en smärtsam process är ju resultatet en offensiv satsning. Vi vill fortsätta växa och det var så skönt att kunna visa det direkt efter: 45 nya destinationer i sommar, vi öppnar San Francisco-linjen och ökar frekvensen på New York – vi är på bollen.
3 miljarder kronor sparar SAS om året på de nya kollektivavtalen. Men samtidigt ska kassan stärkas med 3 miljarder. Norska regionalbolaget Wideroe och SAS Ground Handling (markverksamheten) ska säljas, men ingen affär är klar än. Norske flygmiljardären Per G Braathen, som vill köpa Wideroe, har klagat i pressen på att det är helt tyst från SAS. ”Det verkar som om de inte vill sälja.”
Rickard Gustafson bollar tillbaka utspelet, med viss hetta i rösten, vilket är lite ovanligt för den annars så kontrollerade och svale koncernchefen.
– Jag är fascinerad över att de säger att det är tyst och att vi är sent ute. Jag har aldrig föreställt mig att man ska sälja ett dotterbolag på någon månad. Det får ta den tid det tar, och varför ska jag gå ut och prata om hur långt vi kommit och vilket pris vi vill ha, vilket förhandlingsläge ger det oss? Men ja, vi är i full gång, både med Wideroe och markverksamheten.
Blir då 2013 ett lugnare år för Rickard Gustafson, som firade sitt tvåårsjubileum som koncernchef den 1 februari? Bedömare tror att SAS fått respit åtminstone något år – förutsatt att inga omvälvande händelser i omvärlden inträffar. Hur troligt det nu är.
– Det som förvånat mig i flygbranschen är att det svänger fort. Det finns inga skyddskuddar i systemet, omvärldshändelser får en snabb påverkan på vårt resultat, det smäller direkt. Det blev jag varse redan första månaden på jobbet, när den tragiska jordbävningen utanför Tokyo inträffade.
Men ångrar att han tog jobbet, det gör han inte. Inte heller hans fru hävdar han. på min direkta fråga. Och även om han inte skulle erkänna det, så kanske gladde han sig personligen när han dagen efter vår intervju tog emot sitt chefspris på Grand Travel Award. På scenen hyllade han återigen personalen och vinkade upp det dussin SAS-anställda som fanns i publiken. Och efteråt uppe i vinnarloungen kom en ur SAS-gänget fram och sa:
– Det är faktiskt ditt pris, och du är värd det. Utan dig hade det inte gått!